273 i tryckfrihetsförordningen av 3 § 6 mom., vilken bestämmelse kriminaliserade smädelse mot rikets ständer eller någon av deras avdelningar. Den som talade eller skrev smädligen eller genomhot eller annan missfirmlig gärning förgrep sig på ämbets- eller tjänsteman, i eller för hans ämbete, skulle straffas enligt 10 kap. 2 och 5 §§ SL eller 3 § 8 omkränkning av en ämbetsman kunde straffet bli böter eller fängelse högst ett år. Ommissfirmelsen riktades mot en tjänsteman kunde däremot endast böter eller fängelse högst sex månader utmätas. Personal vid statliga kommunikationsverk, såsom järnvägs-, post-, telegraf-, och telefoninrättningar, samt personer som kallats att biträda vid offentliga förrättningar, omfattades av straffskyddet i tionde kapitlet. Smädelse mot ämbets- eller tjänsteman torde i allmänhet ha bestraffats med böter. Att offentliga befattningshavare åtnjöt särskilt straffskydd berodde på att de dels representerade den kungliga överhögheten, dels löpte risk att utsättas för repressalier p.g.a. sina arbetsuppgifter. Dessutomfanns det i strafflagens tjugofemte kapitel bestämmelser om ämbetsplikt, som ansågs böra åtföljas av ett korresponderande skydd mot förgripelser och omotiverade tillvitelser. Nedsättande synpunkter på en ämbets- eller tjänstemans arbetsinsats kunde, om yttrandet utgjorde ett påståenden att vederbörande begått tjänstefel enligt strafflagens tjugofemte kapitel, konstituera såväl förtal somfalsk tillvitelse. Under åren 1885-1921 synes i första instans ha väckts 39 åtal enligt 9 kap. 8 § SL men endast fem åtal enligt 9 kap. 5 § SL. Den faktiska makten i Sverige hade efter mitten av 1800-talet överflyttats från kungen till regering och riksdag. Parlamentarism infördes i Sverige under 1900-talets första decennier genom sedvanerätt. Införandet av allmän och i huvudsak lika rösträtt, vilket ägde rum etappvis under dessa år, fordrade emellertid konstitutionella ändringar och kom därför att på ett väl synligt sätt bromsas av framför allt förstakammarhögern. Att smädelse mot riksdagen, med undantag för smädelsebrotten i tionde kapitlet, var det mest tillämpade av de här undersökta ärekränkningsförbrytelserna förefaller därför ganska naturligt. Under åren 1885-1921 överklagades tio åtal för smädelse mot riksdagen till Högsta domstolen. Endast fyra mål omsmädelse mot kungen prövades under denna tidsperiod av högsta instans. Brottstypen smädelse mot främmande makt berörde inte de inrikespolitiska konflikter som ägde rumunder dessa år. Att Högsta domstolen inte prövade mer än fyra mål om denna typ av åsiktsförbrvtelse är därför inte förvånande. Smädelse mot främmande makt tycks i allmänhet ha föranlett ungefär tre månaders fängelse. Även efter det att straffminimum för smädelse mot kungen år 1890 sänkts till fängelse en månad utmätte Högsta domstolen för denna typ av brott fängelse 7—9 månader. Ungefärligt normalstraff för smädelse mot riksdagen tycks ha varit fängelse 1-2 månader, vilket var ett jämförelsevis lågt straff. Under hösten 1909, som p.g.a. storstrejkens utbrott i början av augusti var mom. TFF. Omfråga var 19
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=