272 högre idag än under demokratins genombrottstid. Monarkin utgör emellertid numera huvudsakligen en statsrättslig dekoration utan politiskt inflytande. Straffskärpningsregeln i 18 kap. 2§ måste därför antas ha ringa inverkan på tonläget i den politiska debatten. 7.6. Smädelse mot främmande makt, kungen, riksdagen eller ämbetsman - sammanfattning och slutsatser En del ärekränkningsbrott i 1864 års strafflag var inordnade bland de straffbud som uppställts till skydd för särskilda statliga intressen. Mot statliga intressen riktade ärekränkningar bestraffades inte bara på grundval av en framställnings samhällsfarlighet, utan även med hänsyn till hur svårt ärerörande somyttrandet varit. För att en missfirmelse mot främmande makt, kungen, riksdagen eller ämbetsman skulle vara straffbar fordrades, i motsats till omfråga varit omt.ex. uppvigling, inte att yttrandet framförts i tryckt skrift eller inför en folksamling. I 8 kap. 28 § SL straffbelädes smädelse samt förgripelse genom missfirmlig gärning mot främmande stats regent, medan han vistades i riket, och sådana gärningar mot främmande stats sändebud i Sverige. Att denna typ av yttranden hänförts till förräderibrotten i åttonde kapitlet berodde på att sådana smädelser kunde föranleda försämrade diplomatiska relationer med främmande makter och således satte rikets yttre säkerhet i fara. Efter år 1866 skulle i tryckt skrift framställda smädliga, förgripliga eller till osämja med främmande makter syftande omdömen enligt 3 § 9 mom. TFF straffas på det sätt som angavs i 8 kap. 28 § SL, dvs. med högst straffarbete två år. Brottsbeskrivningen i 3 § 9 mom. TFF var mer omfattande än den i 8 kap. 28§ SL. I 3 §9 mom. TFF hade dessutom inskjutits ett kvarstadsstadgande, som lämnade visst utrymme för konfiskation utan rättegång av skrift, vilken utan att vara smädlig eller förgriplig vållat missförstånd med utländsk makt. I fråga omutrikespolitiska förhållanden var yttrandefriheten under demokratins genombrottstid således mer inskränkt enligt tryckfrihetsförordningen än enligt strafflagen. Smädelser mot kungen eller vissa medlemmar av kungafamiljen var straffbara enligt 9 kap. 5 § SL, vilket stadgande hänförts till brotten mot rikets styrelse eller ständer. Allt slags lastligt yttrande omden regerande kungens person eller gärningar, drottningen eller tronföljaren i tryckt skrift skulle enligt 3 § 4 mom. TFF straffas efter allmän lag. I 9 kap. 5 § SL stadgades ursprungligen högst straffarbete fyra år och lägst fängelse sex månader. Ar 1890 sänktes lagrummets straffminimum till fängelse en månad. Även smädelse mot riksstyrelsen, riksdagen, dess avdelningar eller utskott, vilket enligt 9 kap. 8 § SL skulle straffas med fängelse eller böter, hade hänförts till brotten mot rikets styrelse eller ständer i strafflagens nionde kapitel. Dettastadgande motsvarades
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=