271 liseringen knappast betingad av något konkret behov. I fråga om utländska rikssymboler var en stat inte enligt folkrätten förpliktad att skydda dessa genom en särskild straffbestämmelse. De särskilda bestämmelserna för skymfande av rikssymbol hade därför inte längre någon egentlig funktion att fylla. Att reglerna om förargelseväckande beteende och skadegörelse kunde tillämpas i förekommande fall fick anses tillräckligt. I fråga om ärekränkning av främmande statsöverhuvud och representant i Sverige måste de ordinära ärekränkningsbestämmelserna anses bereda ur folkrättslig synpunkt fullgott straffskydd. Trots att mycket talade för att ärekränkningsbrotten borde uteslutas även ur straffskärpningsregeln i 18 kap. 2§ beträffande gärningar begångna mot kungen, medlem av kungahuset eller regent, fanns det dock inte skäl att samordna 18 kap. 2 § med 19 kap. 11 § i dess nya inskränkta lydelse. Missfirmelse mot offentlig befattningshavare upphörde att vara en egen brottstyp i samband med 1975 års omarbetningar av reglerna om ämbetsansvar. Omåtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt faller emellertid förolämpning mot någon i eller för vederbörandes myndighetsutövning enligt ett särskilt stadgande i 5 kap. 5 § BrB alltjämt under allmänt åtal.^"* Även förtal eller förolämpning mot främmande makts statsöverhuvud, som vistas i Sverige, eller representant i Sverige faller, om yttrandet kan anses ha kränkt den främmande makten, under allmänt åtal enligt den nyssnämnda paragrafen. Bestämmelserna om ärekränkning tillämpas dock numera sällan och det är ovanligt att dessa föranleder att stränga påföljder eller höga skadeståndsbelopp utmäts.^5 frihetsberövande straff ådömts den som befunnits skyldig till ärekränkning torde, i den mån det överhuvudtaget förekommit sedan brottsbalken trätt i kraft, vara sällsynt. Stora förskjutningar synes ha ägt rum i det allmänna rättsmedvetandet beträffande straffvärdheten i att kränka människors sinnesfrid genomärerörande yttranden. Av brottstyperna smädelse mot främmande makt, kungen, riksdagen eller ämbetsman kvarstår idag endast dels den särskilda åtalsregeln i 5 kap. 5 § BrB, dels straffskärpningsregeln i 18 kap. 2 § BrB. Av 18 kap. 2 § BrB följer att för brott som inneburit förgripelse mot kungen eller annan medlem av kungahuset eller mot den, somi egenskap av riksföreståndare fullgör statschefens uppgifter, kan dömas till fängelse i högst fyra år, om å brottet kan följa fängelse i högst sex månader, och i högst sex år, omå brottet kan följa fängelse i mer än sex månader men högst fyra år. Eftersom det för grovt förtal kan dömas till fängelse två år,^^ kan maximistraffet för förtal av kungen sägas vara SFS 1975:667. Särskilda åtalsregler gäller enligt 18 kap. 8§ BrB även i fråga om förgripelser mot kungen. Se dock NJA 1994 s. 637, i vilket avgörande mdlsägandena tillerkändes enligt svenska mått mätt höga skadestånd. Frihetsberövande påföljd har inte utmätts i något av de tryckfrihetsmål om ärekränkning, somrefereras i verket »Pressen inför rätta» av Cars och Danowskv. Se även Axberger, 1984, s. 216. Se 5 kap. 2 § BrB.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=