269 stadgandet omförtal i 5 kap. 1 § formella förbud somtidigare förelegat mot förebringande av annan sanningsbevisning än domavseende tillvitat brott upphörde sålunda. Upphävandet av förbudet mot sanningsbevisning torde ha inskränkt förtalsbrottets räckvidd väsentligt. Under senare delen av 1900-talet började uppfattningen att här behandlade smädelsebrott utgjorde angrepp mot det rådande politiska systemet att försvinna. I stället kom denna typ av brott att betraktas som kvalificerade ärekränkningsbrott.^^ I brottsbalken infördes, trots protester från lagrådet, en konstruktion som innebar att missfirmelse mot kunglig person eller främmande makt skulle bestraffas enligt dels tillämpligt lagrumi femte kapitlet, dels en speciell straffskärpningsregel i 18 kap. 2 § respektive 19 kap. 11 § BrB.^^ Som motiv till den nya systematiska uppställningen anfördes att en riktigare ordning än den i strafflagen syntes vara att brott riktade mot kungen och främmande makt bestraffades enligt de lagrum som i allmänhet var tillämpliga på det brottsliga förfarandet, varvid man vid bestämmandet av straff såsom en försvårande omständighet dock skulle beakta att brottet begåtts mot en person somrepresenterade visst intresse. I fråga om kriminaliseringen av ärekränkning mot främmande makt eller dess organ framhölls att frågan var av ömtålig natur och att motstridiga intressen gjorde sig gällande. Att genom ett särskilt stadgande låta det straffbara området omfatta offentligt skymfande av främmande makt eller dess regering befanns olämpligt, eftersom saklig kritik, framförd i mycket skarpa och hårda ordalag, kunde uppfattas som skymfande av företrädarna för det land mot '’5 Idag har 5 kap. 1 § BrB följande lydelse. Den sotn utpekar ndgon såsom brottslig eller klandervärdi sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift somär ägnadatt utsätta denneför andras missaktning, dömesför förtal till böter. Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar. Den som åtalas för ärekränkning måste för att fria sig frän straffansvar styrka både att det med hänsyn till omständigheterna varit försvarligt att lämna aktuell uppgift och, sedan han visat att sä var fallet, att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för att troatt så varit fallet. Man kan således inte fria sig frän straffansvar uteslutande genom att bevisa att en uppgift var sann eller att man i vart fall haft skälig grund för den. Eftersom frågan omdet med hänsyn till omständigheterna varit försvarligt att lämna en viss uppgift normalt kan antas stå i ett nära samband med frågan om uppgiftens sanningshalt, torde ärekränkningsprocesser emellertid ofta komma att inriktas på ett utrönande av det förment ärerörandc yttrandets sanningshalt. En sädan systematik förespråkades i fråga om smädelse mot ämbetsman av Johan Thyrén redan i dennes förberedande utkast till strafflag av år 1919 ocb beträffande samtliga ärekränkningsbrott mot särskilda statliga intressen av Alvar Nelson i avhandlingen »Rätt och ära» år 1950. Förberedande utkast till strafflag, speciella delen, II, av år 1919, s. 121 och Nelson, 1950 s. 289, 293, 297 och 301. ^7 Prop. 1962:10 s. B 459 ff. Prop. 1962:10 s. B 241 f., B 265, B 282 och C 203 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=