268 I samband med de omarbetningar av förräderibrotten somvidtogs åren 1940 och 1942 i anledning av Andra världskriget kom brottstypen smädelse mot främmande makt att utvidgas och placeras i 8 kap. 4 § SL tillsammans med andra företeelser somhotade rikets fredliga förhållande till främmande makter. Förutomärekränkning av främmande makts statsöverhuvud eller härvarande sändebud straffbelädes i detta lagrum bl.a. offentlig smädelse av främmande makts flagga, vapen eller annat höghetstecken. Paragrafens straffmaximum, som år 1940 fastställts till högst straffarbete två år, höjdes år 1942 till straffarbete fyra år. Vid 1948 års strafflagsrevision omnumrerades stadgandet till 8§. Maximipåföljden straffarbete fyra år kvarstod.^’ I förarbetena framhölls att kriminaliseringen endast avsåg förgripliga yttranden, under det att saklig kritik aldrig kunde anses skymfande, även om den innefattade graverande påståenden. Brottet kränkande av främmande makts rikssymbol i 8 kap. 8 § SL erhöll år 1948 en nationell motsvarighet i 9 kap. 5 § SL.^^ pör att missfirmelse mot riksdagen eller riksstyrelsen skulle vara straffbar fordrades efter 1948 års omarbetning av brotten mot staten och allmänheten, liksom vad avsåg kränkningar av främmande makt, att skymfandet skett offentligen. Bestämmelserna om missfirmelse mot tjänsteman eller kungen och kungliga personer förefaller emellertid ha givits i huvudsak oförändrad räckvidd jämfört med tidigare. Differentieringen mellan ämbets- och tjänsteman försvann dock vid 1948 års revision.Enligt brottskatalogen i 7 kap. 4§ i 1949 års tryckfrihetsförordning kunde samtliga här behandlade mot statliga intressen riktade ärekränkningsbrott utgöra tryckfrihetsmissbruk.^"^ Då brottsbalken ersatte den gamla strafflagen bibehölls skillnaden mellan förtal såsom kriminalisering till skydd för den objektiva äran och förolämpning såsomstraffbud till skydd för den subjektiva äran. Ärekränkningsbrotten omarbetades emellertid bl.a. på så sätt att principen att ett nedsättande utlåtande kunde vara straffritt till följd av s.k. intressekollision stadfästes i huvudDen bristande proportionen mellan straffmaximumi, å ena sidan, 8 kap. 8 § SL och, å andra sidan, 9 kap. 3-5§§ SL tycks inte ha föranlett några närmare överväganden från lagstiftarens sida. Prop. 1948:80 s. 134-136. Jfr SOU 1944:69 s. 144 ff. Straffet för offentligt skymfande av Sveriges flagga eller vapen eller annat höghetstecken i 9 kap. 5 § SL torde i första hand ha antagits böra stanna vid böter, eftersom lagtextens påföljdsstadgande hade lydelsen böter eller fängelse. Beträffande missfirmelse mot kunglig person respektive riksstyrelse eller riksdag i 9 kap. 3 och 4 §§ SL nämndes fängelse före böter. Jfr Bergendal, 1925, s. 18. « Prop. 1948:80 s. 156 och 163. Förordningens brottsbeskrivningar saknade offentlighetsrekvisit, varför tryckfrihetsbrotten smädelse mot riksdag respektive främmande makt till följd av kravet på dubbel straffbarhet i detta avseende inskränktes av strafflagens lydelse. Detta torde ha spelat roll t.ex. om åtal riktats mot tryckt skift, som var utgiven men likväl inte offentlig, eftersom den inte varit tillgänglig för allmänheten.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=