266 polismästaren om att han genast borde begära avsked om han fällt yttrandet ifråga. Arthur Engberg bestred åtalet under åberopande av att han inte åsyftat att ärekränka Elof Andéhn utan blott velat framhålla att denne låtit en förkastlig åskådning omarbetarklassens samhälleliga värde komma till uttryck. Eftersom han endast relaterat aktuell episod såsom ett exempel på en inom överklassen vitt utbredd social uppfattning, hade det för honomvarit fullständigt likgiltigt huruvida Elof Andéhn var poliskommissarie eller hade annat yrke. RR;n i Uppsala fann utrett att Arthur Engberg genom sitt yttrande, som väckt synnerligt uppseende, utsatt Elof Andéhn för rykte omgärning, som var nedsättande för Elof Andéhn med hänsyn till dennes ställning sompolistjänsteman och åklagare. Enligt RR:n kunde den offentligen framlagda kritiken inte anses befogad annat än om beskyllningen visats vara sann.^^ Eftersom Arthur Engberg inte förmått ådagalägga yttrandets sanningshalt utan det fastmera genom de vittnesberättelser som framlagts hade gjorts sannolikt att Elof Andéhn inte uttalat sig såsomden tilltalade påstått, dömde RR:n Arthur Engberg, som ansågs ha handlat av obetänksamhet och utan argt uppsåt, att böta 150 kr för att enligt 16 kap. 9 § SL ha förgripit sig mot Elof Andéhn samt att utge 300 kr till denne såsomskadestånd. Svea HovRfann att Arthur Engberg genomberörda yttrande måste anses ha talat smädligt mot Elof Andéhn i dennes tjänst och fastställde därför RR:ns domslut enligt 10 kap. 5 § SL. HDfann inte skäl att ändra HovRrns utslag. Eftersom stadsfiskalen av polismästaren uppmanats att genast begära avsked omhan fällt ifrågavarande yttrande förefaller det ganska logiskt att, på det sätt som överrätterna gjorde, anse att Arthur Engbergs påstående stått i samband med målsägandens tjänsteutövning. Att framföra synpunkter på arbetarnas demonstration kan emellertid knappast ha ingått i en stadsfiskals tjänsteåligganden. Overrätternas kvalificerande av yttrandena somsmädligt tal mot Elof Andéhn i dennes tjänst ter sig därför inte självklart. Möjligen har dessa instanser, i motsats till rådhusrätten, tagit fasta på att straffskyddet mot tillvitelser enligt strafflagens tionde kapitel i huvudsak borde korrespondera med tjänsteansvaret enligt tjugofemte kapitlet. Elof Andéhn skulle tydligen ha betraktats som olämplig för sin befattning omhan inte förmått visa att fråga var om en omotiverad tillvitelse. Sålunda har han haft stort intresse av, eller för att kunna behålla sitt arbete t.o.m. varit tvungen, att väcka åtal mot Arthur Engberg för ärekränkning. Det sätt på vilket polismästaren tycks ha reagerat förefaller vara ägnat att bringa vissa tvivel över Arthur Engbergs påstående att ett yttrande av denna art illustrerade en bland överklassen vanligt förekommande attityd. Av polismästarens reaktion synes även framgå att samhällsförhållandena i slutet av april 1917 var sådana att myndigheterna var intresserade av att försöka undanröja företeelser som kunde ge upphov till sociala konflikter.^^ 55 Av detta utlåtandeframgår tydligt att förbudet mot sanningsbevisning uppmjukats vid intressekonflikter mellan informationsfriheten och den enskildes anseende. Jfr Nelson, 1950, s. 364 ff. 56 Inför den första maj 1917 hade på begäran av militärledningen vidtagits truppomflyttningar i Sverige. Avsikten med omflvttningarna var att de förband som kunde komma att sättas in mot
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=