264 ställde Högsta domstolen att lagtextens begagnande av uttrycket »i eller för» någons ämbete i 16 kap. 15 § SL inte innebar att allmän åklagare hade talerätt beträffande smädelser mot någon som vid tidpunkten för yttrandet frånträtt sin tjänst. Den allmänna åtalsrätten i 16 kap. 15 § SL torde ha korresponderat med räckvidden av brottet smädelse mot ämbets- eller tjänsteman. Således synes av detta mål även ha följt att förgripelser mot förutvarande befattningshavare inte kunde konstituera brott mot 10 kap. 1-5 §§ SL. Att det förhöjda straffskydd somlagen tillerkände en befattningshavare upphörde i och med att vederbörande lämnade sin befattning kan tyckas egendomligt. Den som t.ex. ville hämnas för en myndighetsåtgärd kunde ju då undgå påföljd enligt strafflagens tionde kapitel genomatt avvakta att ämbets- eller tjänstemannen frånträdde sin befattning. Ur juridisk-teknisk synpunkt förefaller Högsta domstolens ställningstagande i detta mål emellertid väl förenligt med den bedömning somsamma instans hade gjort i NJA 1914 s. 516. Högsta domstolens tolkning av 16 kap. 15 § SL talar för att man, om målet prövats i sak, inte skulle ha ansett att Gustaf Mittag-Leffler gjort sig skyldig till smädelse mot ämbetsman. Att Gustaf Mittag-Leffler var överbevisad omatt, i vart fall av obetänksamhet, ha pådiktat Karl Staaff sådant oförstånd vid ämbetsutövning som var straffbart enligt 25 kap. 17 § SL är dock tämligen uppenbart. Således är det troligt att Högsta domstolen, om målsäganden alltjämt varit i livet då målet nått högsta instans, funnit skäl att med tillämpning av 16 kap. 7 och 9 §§ SL utmäta ett bötesstraff.^- Under våren 1917 framställdes i såväl Första somAndra kammaren interpellationer, vari statsministern tillfrågades om de lagbestämmelser som föranlett att detta ärekränkningsmål aldrig blev slutgiltigt prövat i sak kunde anses tillfredsställande, och, omså inte var fallet, vilka åtgärder detta förhållande kunde förväntas föranleda.Första kammaren avslog ett framställande av interpellationen. I Andra kammaren besvarades emellertid den aktuella förfrågningen i slutet av april 1917 av Carl Swartz, som en knapp månad tidigare övertagit statsministerämbetet efter Hjalmar Hammarskjöld. Carl Swartz uppgav att han, eftersom han själv saknade juridisk skolning, inhämtat ett yttrande i spörsmålet från straffrättsprofessornJohan Thyrén. Enligt denne utgjorde den svenska strafflagens avsaknad av regler som gjorde det möjligt för en avlidens efterlevande att fullfölja ett åtal för t.ex. ärekränkning en lucka utan motsvarighet i någon annan europeiskt rättsordning. Eftersomdet var fler än ämbetsmän som kunde drabbas av det rådande rättsläget ansåg Johan Thyrén att lagstiftningen borde ändras så att en avliden persons efterlevande generellt tillerkändes talerätt vad avsåg förgripelser som begåtts mot den avlidne. Carl Swartz Ett utslag enligt 16 kap. 7 och 9§§ SL hade emellertid sannolikt utmynnat i ett lägre bötesbelopp än 400 kr. Nyssnämnd summa motsvarade vid omvandling till frihetsberövande fängelse 43 dagar. 53 FK 1917:17 s. 1,AK 1917:40 s. 11 och AK 1917:50 s. 2 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=