261 och dömts till arton månaders fängelse, vilket straff han avtjänade i länsfängelset i Malmö 1888—1889»/^ Vissa av de utlåtanden för vilka Axel Danielsson åtalades i NJA 1888 B 401-403 torde utan svårighet ha kunnat ses sombeskyllningar mot domstolsledamöter för att ha gjort sig skyldiga till brottslig gärning enligt 25 kap. 17§ SL genom att ha visat oförstånd i sin ämbetsutövning. Domare var skyldiga att tillämpa rättsordningen på ett så riktigt sätt sommöjligt. Att påståenden att en domstol tillämpat lagen felaktigt normalt passerade gränsen för vad som var tillåtet att yttra var därför ofrånkomligt. Däremot kunde det inte rimligtvis ha varit förbjudet att diskutera huruvida en domvar förvånande, egendomlig eller i allmän bemärkelse orättvis, omän inte lagstridig. För sin kritik av rådhusrättens i Malmö sätt att hantera åtalet mot Pontus Lagerberg kom Axel Danielsson att dömas till fängelse sammanlagt åtta månader. Även omsmädelse mot ämbetsmän, såsomdomare, straffades strängare än ärekränkning mot tjänstemän, såsom t.ex. poliser, torde inte sällan bötesstraff ha utmätts för denna typ av yttranden.Axel Danielsson slutligen ådömda fängelsestraff omförst två, därefter åter två och sedan fyra månader förefaller därför stränga, trots att överinstanserna i de senare målen nedsatte av rådhusrätten utmätta straff. Möjligen har domstolarna rönt viss påverkan av vid denna tid på vissa håll rådande förhoppningar att socialismen skulle kunna stävjas med straffhot. Förfarandet att så snart åtal väckts för artikeln i Arbetet nr 15 publicera denna artikels innehåll på nytt torde dessutom ha uppfattats somtämligen provokativt och därför straffvärt lagtrots. Utöver de här refererade tre åtalen för smädelse mot ämbetsman åtalades oeh dömdes Axel Danielsson i fyra mål för hädelse. Modéer, 1986, s. 34 och 42 f. Närmare omrättsväsendets syn på Axel Danielssons yttranden omreligionen, se NJA 1888 B 715-717, NJA 1888 B 745 och NJA 1889 B 356. '*'* Se t.ex. NJA 1888 B 3 och NJA 1891 B 676. Se även appendix A, avsnitt 6. Att kvälja, dvs. klandra, en domär numera sedan länge straffritt. Det i 1734 års rättegångsbalk upptagna stadgandet i 28 kap. 2§ om att kvälja dom var dock i kraft till dess att 1948 års rättegångsbalk började gälla. Detta stadgande saknade motsvarighet i tryckfrihetsförordningen c)ch berörde således inte möjligheten att i tryckt skrift kritisera domstolarnas verksamhet. Eek, 1942, s. 348. Under åren 1965-1976 fanns det, såsomnämnts i avsnitt 4.3 ovan, en variant av brottstypen samhällsfarlig ryktesspridning som givits benämningen beljugande av myndighet. Detta i 17 kap. 6§ BrB och 7 kap. 4§ 11 mom. TFF upptagna brott kunde begås genomyttranden som var nedsättande mot t.ex. en offentlig institution. Till följd av de svårigheter det mötte att överbevisa en tilltalad om att medvetet ha beljugit en myndighet förefaller straffansvar enligt nyssnämnda lagrum dock ha aktualiserats sällan. Att en åklagare kunde ha svårt att bevisa att de uppgifter som spritts var osanna torde illustreras av det åtal för beljugande av myndighet somväcktes sedan Folket i Bild Kulturfront år 1974 kommenterat Högsta domstolens beslut att inte pröva domen mot Jan Guillou i den s.k. IB-affären på bl.a. följande sätt. »Högsta domstolen beslöt alltså att inte pröva IB-domen mot Jan Guillou. Vi vet alla varför. En sådan prövning vore politiskt olämplig.» - »Ingen har behövt muta Högsta domstolens ledamöter. Man behöver inte ens muta dessa ämbetsmän för att de skall göra den saker somsaklös är och den saklös somsaker är.» - »Det korrupta beslutet kostade dessa ledamöter resterna av deras goda namn och rykte.» 1 målet förordnad jury ansåg att artikeln inte var brottslig, varför Stockholms tingsrätt ogillade åtalet. Cars och Danowsky, 1982, s. 55 och Axberger, 1984 s. 191.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=