8 detta arbete undersökta brott stadgades straffarbete eller fängelse. De personer som åtalats enligt här aktuella straffbud hade således, omde fällts till ansvar i hovrätten, i allmänhet möjlighet att överklaga ett hovrättsutslag även efter 1915 års lagändring. Enligt min mening kan Högsta domstolens avgöranden därför i någon, omän begränsad, utsträckning tillmätas relevans inte bara som rättskälla, utan även som exempel på hur rättsväsendet hanterade yttrandefrihetsrättsliga mål. Hur den politiska yttrandefriheten var avgränsad kan knappast bedömas annat än på grundval av de yttranden till följd av vilka åtal väcktes. Såvitt avser notismål förekommer det emellertid inte att de förment brottsliga yttrandena återgivits i NJA. En stor del av den tid som arbetet med denna undersökning har tagit i anspråk har jag därför ägnat åt att genomstudier av bl.a. akterna i Högsta domstolens arkiv i Riksarkivet ta reda på hur de förment brottsliga yttrandena varit beskaffade.*^ I många mål har inga oklarheter förelegat vare sig ombeskaffenheten av det yttrande, p.g.a. vilket åtal väckts, eller om det var den tilltalade som skulle drabbas av straffansvar. Då fråga varit ommuntliga anföranden har det ibland varit oklart både vem somyttrat sig och vad somsagts. Domstolarna har emellertid i allmänhet underlåtit att uttala sig närmare omden bevisning somframlagts i målet. Jag har därför inte ansett det meningsfullt att försöka diskutera den bevisvärdering som domstolarna gjorde. Inte sällan förekomprocessuella invändningar, såsom att den tilltalade anförde jäv mot somvittnen åberopade polismän, samt, i tryckfrihetsmål, att oenighet uppstod omjuryns sammansättning.’"* Eftersomjag i första hand avsett att utröna den politiska yttrandefrihetens straffrättsliga gränser i materiellt hänseende har jag sällan funnit anledning att undersöka problemav denna art.*5 Förarbeten torde kunna fungera som en rättskälla endast omde anger tolkningsprinciper eller innefattar ställningstaganden sominte kommit till uttryck I många av de utslag som refereras i detta arbete komåtal åstad till följd av mycket omfattande tal eller skrifter. Mina referat innefattar därför ibland endast delar av aktuella yttranden. Jag har genomgående försökt att återge de yttranden somjag har uppfattat sommest provokativa. '■* Juryns ställningstagande, varigenom skuldfrågan ju i allmänhet avgjordes slutgiltigt, kunde ändras endast omså grova formella fel varit för handen då avgörandet träffats att det fanns skäl att återförvisa målet till första instans för prövning med ny jury. Att invändningar om rättegångsfel ganska ofta framställdes är därför knappast förvånande. '5 Varken i underinstanserna förekommande skiljaktiga meningar, frågor med anknytning till konfiskation av tryckalster eller spörsmål beträffande det successiva och uteslutande ansvaret i tryckfrihetsmål har undersökts närmare annat än då jag ansett någon sådan omständighet vara av särskilt intresse. Frågor omhuruvida fri eller legal bevisprövningtillämpades har jag genomgående underlåtit att uppmärksamma. Vilken part somöverklagade till Högsta domstolen framgår av den kronologiska uppställningen av rättsfall i appendix B. Notabelt är att det i brottmål vid denna tid tycks ha rått ett absolut förbud mot reformatio in pejus, dvs. även såvitt avsåg ändring till förmån för den tilltalade då endast åklagaren överklagat. Jfr NJA 1920 s. 142.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=