259 Kritik mot enskilda myndighetspersoner synes ofta ha härrört från missnöje med det sätt på vilket den offentligaverksamheten utövades och inte från missnöje med det konstitutionella systemet. Missfirmelser mot offentliga befattningshavare torde sålunda i allmänhet inte ha haft egentlig karaktär av brott mot staten eller rikets inre säkerhet. Inte sällan fälldes nedsättande yttranden mot tjänstemän under skeenden som sedermera ansågs ha innefattat såväl fylleri somvåldsamt motstånd vid offentlig förrättning eller våld mot tjänsteman. Det bakomliggande händelseförloppet i dessa mål torde i allmänhet ha varit att okvädinsord enligt 10 kap. 5§ SL yttrats sedan missämja uppstått mellan en polis och någon som denne ingripit mot. I fråga om tryckfrihetsbrottslighet synes det ha varit vanligt att åtal väcktes sedan kritik framförts mot en ämbetseller tjänstemans sätt att sköta sitt arbete i visst sammanhang.Samtliga tre nedan refererade avgöranden torde tämligen väl illustrera sambandet mellan offentliga befattningshavares ämbetsplikt och det förhöjda straffskydd som dessa åtnjöt mot ärekränkningar. NJA1888B401—403. Axel Danielsson åtalades för smädelser mot ledamöter vid Malmö rådhusrätt dels såsomansvarig utgivare för två nummer av Arbetet, dels för innehållet i ett anförande somhan framfört på ett möte i december I Arbetet nr 15 av den 26 november 1887 fanns en artikel vari meddelats att den »prostituerade slinkan Justitia», som alltid sålt sig åt män i »ansedda samhällsställningar», i torsdags avslutat »sin oblyga kärlekshandel» med fängelsedirektören Pontus Lagerberg, vilken denna dag fick sin dom av den »hulda skökan». 1 artikeln återgavs rådhusrättens dom. Av denna framgick att Pontus Lagerberg, trots att han varit skyldig att redovisa all förtjänst av det arbete som fångarna utförde, under åren 1882-1885 behållit 1 öre per tillverkad säck, sammanlagt 4.704 kr och 8 öre. Enligt rådhusrätten hade det emellertid varit uppenbart att fängelsedirektören inte haft för avsikt att orättmätigt komma i besittning av dessa medel. Pontus Lagerberg befanns av rådhusrätten därför endast skyldig till att enligt 25 kap. 17 § SL ha visat oförstånd i tjänsten och dömdes att mista sin tjänst under 6 månader och återbetala det undanhållna beloppet.'*' i*» Se t.ex. NJA 1900 B 391, NJA 1900 B 415, NJA 1900 B 505, NJA 1901 B 231 och NJA 1902 B 193, samtliga mellan Södermanlands Dagblads ansvarige utgivare Wernell och stadsfiskalen Köhler, som i nyssnämnda tidskrift utsatts för tämligen skarp kritik. Åtalen mot Axel Danielsson handlades i första instans vid just Malmö rådhusrätt. Rådhusrätten förefaller dock ha haft en annan sammansättning i målen mot Axel Danielsson än i målet mot Pontus Lagerberg. Modéer, 1986, s. 40. ■*’ Gerhard Magnusson berättar i anslutning till sin redogörelse för åtalen mot Axel Danielsson bl.a. följande. »Det v'ar med Malmö domarekår Danielsson först komi konflikt. En fängelsedirektör i Malmö, Pontus Lagerberg, hade blivit anklagad för att av fångarnas medel ha tillägnat sig ett belopp på nära 5.000 kr, och förhållandena vid denna celebra process ledde till att Danielsson ingrep i densamma med hänsynslös kraft. Han ansåg sig också ha goda skäl. Falsarierna hade pågått i flera år och yppades av en anonymangivare. Direktören, somav Danielsson fick namnet Pontus Lurifax, häktades, rannsakades och dömdes för oförstånd i ämbetet till 6 mån. suspension, varefter han lösläpptes. Detta tyckte Danielsson gick för långt. Med en ljungande kraft kastade han sig över detta slag av rättsskipning, somdömer de små tjuvarna till straffarbete men ger de stora suspension för en tid.» Magnusson, 1920, s. 161 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=