258 sitt arbete vårdslöst, försumligt, oförståndigt eller oskickligt.Densomi skarpa ordalag förklarade sig missnöjd med en ämbets- eller tjänstemans arbetsinsats kunde därför i allmänhet anses ha anklagat denne för att ha begått tjänstefel. De krav som strafflagen ställde på myndighetspersoners sätt att sköta vad somålåg dem torde i och för sig ha skyddat allmänheten mot maktmissbruk. I kombination med ärekränkningsbestämmelserna synes dessa regler emellertid också ha medfört att offentliga befattningshavare var tämligen väl skyddade mot att utsättas för kritik. Att beskylla någon för att ha begått en brottslig gärning utgjorde normalt förtal enligt 16 kap. 7 § SL. Omyttrandet framställts på ett sådant sätt att rättsväsendet riskerat att vilseledas, kunde det emellertid även konstituera falsk tillvitelse enligt 16 kap. 1—5§§ SL. Falskt och obefogat åtal eller dylika omotiverade angivelser betraktades, i motsats till smädelse mot ämbetsman, inte som en formav ärekränkning och konsumerades således inte av ärekränkningsbrotten.^^ Genom det i avsnitt 7.4.2 nedan refererade avgörandet NJA 1917 s. 68 fastställdes att ärekränkning mot förutvarande ämbetsman i och för dennes ämbete inte föll under allmänt åtal såsomsmädelse enligt 10 kap. 2§ SL. Eftersomämbetsansvaret enligt strafflagens tjugofemte kapitel kunde aktualiseras även efter det att en befattningshavare lämnat sitt ämbete förelåg det under demokratins genombrottstid således inte fullständig korrespondens mellan ämbetsansvar och förhöjt straffskydd. 7.4.2. Rättstillämpningen Såvitt jag har kunnat finna vid genomgång av NJA förefaller under åren 1885-1921 vanligtvis omkring tio mål per år rörande åtal för smädelse mot ämbets- eller tjänsteman ha överklagats till Högsta domstolen. I den officiella statistiken över brottmål enligt strafflagen i första instans redovisas denna typ av ärekränkningar tillsammans med vissa ringare våldsförbrytelser mot offentlig myndighet. Att fastställa hur många personer somunder dessa 36 år fälldes till ansvar för smädelse mot ämbets- eller tjänsteman är därför inte möjligt annat än genom en undersökning av samtliga underrättsavgöranden som rörde ärekränkning och lindriga våldsförbrytelser mot offentlig myndighet.Antalet dömda enligt straffbud i den statistiska grupp vari 10 kap. 2 och 5 §§ SL ingår varierar mellan, somhögst, 1.277 stycken år 1909, och, somlägst, 404 stycken år 1918. Troligen har brottsligheten i denna statistiska grupp endast sällan haft något samband med explicit politiska opinionsyttringar. Förgripelser mot offentliga myndigheter indikerar emellertid, oavsett beskaffenhet, att det förelåg social oro. Att frekvensen lagföringar var högst år 1909, det år då storstrejken inleddes, var knappast en tillfällighet. Se 25 kap. 17 § SL samt Nelson, 1950, s. 130. Se Nelson, 1950, s. 311 och där anmärkta rättsfall. Se appendix A, avsnitt 6.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=