257 makt samt personer som innehade därmed likställda befattningar. Även ledamot i taxeringskommittéer och styrelser över allmänna verk samt den somsatt i nämnd eller jury omfattades av detta straffskydd såvitt avsåg förgripelser till följd av det offentliga uppdraget.^’ Strafflatituden för smädelse mot tjänsteman enligt 10 kap. 5§ SL omfattade böter eller fängelse högst sex månader. Med tjänsteman förstods i första hand statliga och kommunala befattningshavare i lägre position än ämbetsmän.^- Även personal vid statliga kommunikationsverk, såsom järnvägs-, post-, telegraf-, och telefoninrättningar, samt personer somkallats att biträda vid offentliga förrättningar omfattades av straffskyddet i 10 kap. 5§ SL. I allmänhet var den som vikarierade för en ämbets- eller tjänsteman likställd med befattningens ordinarie innehavare.I tryckt skrift framställda smädliga uttryck om rikets ämbets- och tjänstemän i och för ämbetet eller tjänsten skulle enligt 3 § 8 mom. TFF bestraffas enligt allmän lag. Ärekränkning av ämbets- eller tjänsteman uppfattades som riktad mot offentligt och inte enskilt intresse. Ätal för smädelser enligt tionde kapitlet kunde därför, på samma sätt somalltjämt följer av 5 kap. 5 § BrB, väckas även omden förfördelade befattningshavaren inte förde talan.För att en ärekränkning skulle kvalificeras som brott mot offentlig myndighet enligt strafflagens tionde kapitel fordrades att yttrandet fällts antingen medan målsäganden ägnat sig åt ämbets- eller tjänsteutövning, i avsikt att obehörigen påverka målsägandens sätt att utföra vad som ålåg honom enligt hans befattning, eller såsom hämnd för någon åtgärd som målsäganden utfört under ämbets- eller tjänsteutövning. Den somav privata motiv missfirmade en myndighetsperson under vederbörandes fritid skulle således normalt inte straffas enligt 10 kap. 2, 3 eller 5 §§ SL utan för förtal eller förolämpning enligt bestämmelserna i strafflagens sextonde kapitel. Att offentliga befattningshavare åtnjöt särskilt straffskydd berodde inte bara på att de representerade den kungliga överhögheten och dessutom löpte risk att utsättas för repressalier p.g.a. sina arbetsuppgifter. Under den tid somär aktuell i detta arbete torde skyddet av myndighetspersoner även ha motiverats av att det ämbetsansvar som följde av strafflagens tjugofemte kapitel ansågs böra åtföljas av ett skydd mot förgripelser och omotiverade tillvitelser. En myndighetsperson kunde till följd av bestämmelserna om ämbetsplikt överträda strafflagen inte bara genomatt uppsåtligen åsidosätta sina åligganden utan även om han skötte Se 10 kap. 1 § 2 mom., 3§ och 5§ SL. I avgörandet NJA 1907 s. 581 tycks en kronofogde ha kvalificerats som ämbetsman enligt 10 kap. 2§ SL. Genom stadganden i 10 kap. 4 och 5§§ SL åtnjöt även norska ämbets- och tjänstemän förhöjt straffskydd. Efter unionsupplösningen upphävdes 10 kap. 4 § SL genomSFS 1906; 19 s. 8. Närmare omskillnaden mellan ämbets- och tjänsteman, se t.ex. Carlcn, 1866, s. 165 ff. Se 10 kap. 5 § 2 st. jämfört med 19 kap. 11 och 12 §§ SL och Bergendal, 1925, s. 100. Se 16 kap. 15 § SL. Bergendal, 1925, s. 101. 18
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=