256 var av högsta vikt att envar i statlig tjänst kunde påräkna skydd. Avseende borde enligt Lagkommittén sålunda inte fästas vid personer i statlig tjänsts högre eller lägre värdighet. Tjänstemän och personer som kallats att hjälpa ämbets- eller tjänsteman att utföra offentligrättsliga göromål kom i 1832 års förslag därför att omfattas av samma straffskydd som ämbetsmän.-^^ I senare versioner av förslaget samt i Lagberedningens utkast av år 1844 differentierades emellertid strafflatituden beroende på om angreppet riktats mot ämbetsman eller tjänsteman. Smädelse mot tjänsteman föreslogs därvid kunna föranleda endast böter. Motsvarande förbrytelse mot ämbetsman skulle däremot kunna bestraffas med såväl fängelse somböter.28 Både Lagkommittén och Lagberedningen ansåg att missgärningsbalkens stadgande omtillvitande och eljest smädligt tal å medlemmar av det kungliga rådets ära skulle ersättas med två i strafflagen inordnade bestämmelser. Ett stadgande som skulle skydda regering och riksdag såsom kollektiva enheter och ett straffbud till skydd för respektive korporations enskilda medlemmar genomatt dessa skulle betraktas somämbetsmän.-^^ Någon sådan konstruktion kom dock inte till stånd. Under 1865/66 års riksdag ändrades i stället regeringsformen på så sätt att 111 § inflöt i 110§ 2 mom. RF. I sistnämnda stadgande fastslogs att riksdagsmän, medan riksdagen var samlad samt under resa till eller ifrån riksdagen, i straffrättsligt hänseende skulle anses som ämbetsmän. Samma skydd tillkom enligt denna paragraf även riksdagens fullmäktige, revisorer, ombudsmän samt sekreterare och kanslibetjänte i någon av riksdagens kamrar eller utskott, vad avsåg verksamhet i eller för utövande av sådan befattning. Förbrytelser mot ämbetsman hänfördes i 1864 års strafflag till brotten mot allmän ordning i tionde kapitlet. Maximistraffet för våld mot ämbetsman var enligt 10 kap. 1 § SL straffarbete högst fyra år. Enligt 10 kap. 2 § SL kunde den som talade eller skrev smädligen, eller genomhot eller annan missfirmlig gärning förgrep sig på ämbetsman, i eller för hans ämbete, straffas med böter från och med tjugofem till och med tusen riksdaler eller fängelse högst ett år. Med ämbetsman förstods den somutnämnts till sin befattning genom kunglig fullSe 1832 års Förslag till Allmän Criminallag, Straff-Balk, 11 kap. 1-5 och 23 §§ samt Motiver s. 38 Se 1841 års Criminallagstablå, 11 kap. 2 och 5 §§ och 1844 års Förslag till Straff-Balk, 11 kap. 2 och 6 §§. Se dels 1832 års Förslag till Allmän Criminallag, Straff-Balk, 10 kap. 7§ och 11 kap. 2 och 3 §§, dels 1844 års Förslag till Straff-Balk, 10 kap. 8 och 9 §§ samt 11 kap. 2-5§§. I 110 § 2 mom. RF stadgades efter år 1915 följande. Bliver riksdagsman, medan riksdag samlad är, eller under resa till eller ifrån riksdagen, när man vet honom i sådant ärende stadd vara, med ord eller gärning ofredad, gälle därom vadangående våld eller förolämpning emot konungens ämbetsmän, i eller för ämbete, i allmän lag stadgat är. Samma lag vare, om riksdagens fullmäktige, revisorer eller justitieombudsman eller militieombudsman, eller sekreterare eller kanslibetjänte i nagon av riksdagens kamrar eller i något av dess utskott, i ellerför utövning av sådan befattning, våldföres ellerförolämpas.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=