255 angrepp på offentligt och inte enskilt intresse. Det förstärkta straffskydd mot våldsangrepp och ärekränkningar somvissa myndighetspersoner åtnjöt torde dock i äldre tider ha tillkommit demäven i egenskap av representanter för den kungliga maktens överhöghet.-- I viss mån kan straffskyddet därför sägas ha illustrerat de öppet hierarkiska samhällsförhållandena. I 1734 års lag fanns det stadganden som rörde ärekränkning mot offentliga befattningshavare på ett flertal olika ställen. Den som yttrade vanvördigheter mot en domare kunde enligt 14 kap. 7§ rättegångsbalken dömas till böter, mista äran och förpliktas att göra avbön. Konungens befallningshavande skyddades från missfirmelser genom bestämmelser i 1 kap. 5§ i 1734 års utsökningsbalk. Smädelse mot ämbetsman bestraffades enligt 18 kap. 8§ missgärningsbalken med böter, vilka, om kränkningen drabbat heder och ära, kunde kombineras med mistning av äran. Enligt 9§ samma kapitel var hot eller smädelse mot den som gick ämbetsmans eller domstols ärende belagt med böter.23 Många av dessa bestämmelser var gällande även sedan 1864 års strafflag trätt i kraft. Då någon i början av 1900-talet uttryckte sig vanvördigt om en domare, t.ex. i samband med ett överklagande av ett underrättsutslag, utmättes straffansvar för detta yttrande således ibland enligt såväl 14 kap. 7 § RB som 10 kap. 2 § SL.24 Missgärningsbalkens stadganden, somju i första hand skyddade ämbetsmän, kompletterades av diverse stadgor och förordningar, genomvilka tjänstemän vid bl.a. tull-, post-, telegraf- och järnvägsväsende tillerkändes särskilt straffskydd.23 En del av de personer som fullgjorde konstitutionella uppgifter omfattades av förhöjt straffskydd genom bestämmelser i 1809 års regeringsform och 1810 års riksdagsordning.2^ Enligt 111 § i 1809 års regeringsform skulle ofredande med handling eller ord av riksdagsman och vissa andra företrädare för riksdagen ursprungligen straffas såsomför edsöresbrott. I Lagkommitténs strafflagsförslag av år 1832 stadgades böter eller fängelse för smädelse eller förgripelse genom hot eller annan missfirmlig gärning mot ämbetsman i och för dennes ämbete. Brott av denna art var enligt Lagkommittén typiskt sett riktade mot myndighetspersoner såsomrepresentanter för den offentliga verksamheten, varför det för den allmänna och enskilda säkerheten ■2- Enligt den medeltida stadslagen skulle den som talade otillbörligt mot fogden, stadens råd, borgmästare eller rådman erlägga böter. Om han beljugit målsägandens ära så att ont rykte uppkommit, kunde han emellertid dömas att mista huvudet. Förgripelser mot personer somfullgjorde fogdens eller rådmännens påbud skulle gäldas genom dubbel bot jämfört med vad som gällt om målsäganden inte företrätt stadens mvndigheter. Magnus Erikssons stadslag, konungsbalken XII och rådstugubalken XXXII. -3 Böter enligt 18 kap. 8§ missgärningsbalken kunde uppgå till mellan 50 och 100 daler, eller, om yttrandet drabbat heder och ära, det dubbla. Hot eller smädelse enligt 9 § samma kapitel bestraffades med böter 10 daler, eller, omgärningen begåtts i målsägandens tjänsterum, 20 d.iler. Se t.ex. NJA 1902 B 337. Se dock NJA 1931 s. 90. Se de författningar somanges i 1841 års Cnmmallagstablå s. 83 ff. I fråga omriksdagsordningen, se den ursprungliga utformningen av bl.a. 63, 70 och 77 §§ RO.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=