252 NJA 1911 B 331. Axel Holmströmåtalades för att i Karlstad i början av mars 1909 i ett offentligt föredrag benämnt »Ungsocialistiska linjer» ha uttalat att »(d)e lymlarne, som stifta sådana lagar, borde först pröfva på, hur straffarbete känns» samt att »riksdagsarbete skötes mest på krogar och kaféer och i fönstersmygar, i parlamentet däremot bedrives endast skoj och bedrägeri». Efter att ha framfört kritiska synpunkter på en del enskilda riksdagsmän hade Axel Holmströmenligt åklagaren sammanfattat sitt klander med att säga att »riksdagsmännen äro ena förbannade lymlar». RR:n i Karlstad fastslog att de yttranden som lades Axel Holmströmtill last måste bedömas i de sammanhang, vari de förekommit i föredraget. Enligt RR;n hade föredraget emellertid inte framlagts i målet i sådan omfattning att möjlighet förelåg att granska hela innehållet och inte heller hade de delar av innehållet, som föranlett åtalet och varit föremål för bevisning, återgivits på sådant sätt att tillförlitligutredning omde såsombrottsliga ansedda yttrandenas ordalag, samband med föredraget i övrigt och innebörd skäligen kunde anses vara vunnen därmed. Fastmera ansåg RR:n att Axel Holmströms påstående att föredragets allmänna inriktning och tendens innefattat principiell kritik av parlamentarismen vunnit stöd i en del av de vittnesmål som avgivits i målet. Åtalet lämnades av RR:n därför utan bifall. Svea HovRfann att det genomvad somförekommit i målet måste anses utrett att Axel Holmström i sitt föredrag talat smädligen mot riksdagen och dömde honom därför enligt 9 kap. 8 SL att böta 200 kr. HDfann inte skäl att göra ändring i HovRms utslag. Rådhusrätten ansåg sig böra fästa tilltro till Axel Holmströms av åklagaren knappast bestridda påstående att föredraget åsyftat att kritisera parlamentarismen somidé. I motsats till de båda överinstanserna, ansåg rådhusrätten sålunda att politisk propaganda skulle bedömas på grundval av dess principiella budskap, varför ur sitt sammanhang lösryckta uttryck inte kunde läggas till grund för en fällande dom. Att både hovrätten och Högsta domstolen fann att påståendena att »riksdagsmännen äro ena förbannade lymlar» och att riksdagen ägnade sig åt »skoj och bedrägeri» var straffbara enligt 9 kap. 8 § SL är dock inte förvånande. Böter om200 kr motsvarade vid omvandling till frihetsberövande påföljd fängelse 23 dagar. Eftersom strafflatitudens bötesskala omfattade från och med 50 till och med 1.000 riksdaler, visar överrätternas straffmätning att förbrytelsen ansågs relativt obetydlig. NJA 1913 B 113. Gustav Svensson åtalades för att under ett föredrag benämnt »Människoslakt på befallning» i mitten av augusti 1911 inför ett par hundra personer ha yttrat bl.a. följande. »Jag sade en gång för några år sedan i ett fördrag, att det finns åsnor i riksdagen, och det fick jag fängelse för. Nu vill jag inte säga domstolens utslag avfattades ogillade åtalet eftersom yttrandena p.g.a. ordval m.m. inte var av smädlig beskaffenhet, uppstår frågan om huruvida dessa ledamöter kan antas ha ansett att det aktuella stadgandet i och för sig var tillämpligt. En domstol förefaller, då som nu, i allmänhet ha haft att ex officio beakta både åberopade och icke åberopade rättsfakta som är till den tilltalades förmån. Domstolarna torde i brottmål således ha varit obundna beträffande prövningsordningen för en parts grunder. Ett ogillande av detta åtal eftersom uttalandenas yttre form, dvs. ordval m.m., inte var av smädlig beskaffenhet kan därför inte antas innefatta något ställningstagande till frågan omhuruvida straffbudet i och för sig var tillämpligt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=