250 svarade 300 kr emellertid fängelse 33 dagar, dvs. mer än en månad. Böter var dock principiellt sett alltid ett lindrigare straff än fängelse.*^ NJA 1910 s. 156. Kata Dalström åtalades för att hon den 14 januari 1909 i ett föredrag benämnt »En vidräkning med vår tull- och klasslagstiftande riksförsamling» fällt uttalanden om riksdagens »skandalösa övergrepp mot landets innevånare» samt gjort gällande att Andra kammarens bifallande av 1901 års härordning fattats tack vare denna kammares »nedriga svek mot svenska folket». Kata Dalströmbestred åtalet under åberopande av bl.a. att för tillämpning av 9 kap. 8 § SL fordrades att ett yttrande avsett den nuvarande riksdagen eller dess kamrar samt att yttrandet gällt riksdagen eller någon av dess kamrar i sin helhet och således inte, såsom här varit fallet, något riksdagsparti eller vissa element inomriksdagen. RR:n i Växjö dömde Kata Dalström enligt 9 kap. 8 § SL för smädelse mot riksdagen till böter 250 kr. Göta HovRfann inte skäl att göra ändring i RR:ns utslag. HDogillade åtalet i enlighet med justitieråden Skarstedts och Silverstolpes uppfattning att »med hänsyn till de förhållanden, under hvilka ifrågavarande, Dalström till last lagda yttranden blifvit fällda, desamma icke kunna anses innebära smädelse mot riksdagen eller dess andra kammare». Justitieråden Lilienberg och Gullstrand fann inte skäl att ändra HovRms utslag. Justitierådet GCarlson anförde i huvudsak följande. Det låg i sakens natur att 9 kap. 8 § SL inte kunde avse yttranden angående riksdagens åtgärder oavsett hur långt tid tillbaka i tiden som dessa vidtagits. Vid tiden för tillkomsten av 1864 års strafflag hade riksdagsledamöternas uppdrag omfattat endast en enda riksdag och under mellantiderna kunde de inte betraktas som riksdagsmän. Då det i 9 kap. 8 § SL talades om rikets ständer, deras avdelningar eller utskott kunde därför inte gärna ha avsetts annat än de samlade ständerna och deras delegationer. Eftersom stadgandet varit oförändrat sedan strafflagens tillkomst borde det inte ges en vidsträcktare räckvidd avseende den nuvarande riksdagen. Lör en sådan tolkning talade att omfattningen av det särskilda straffskydd, som den enskilde riksdagsmannen erhöll enligt 110 § RL, i stort sett var inskränkt till tid då riksdagen var samlad. Då i 9 kap. 8 § SL således inte avsågs andra yttranden än sådana, som var riktade mot den samlade riksdagen eller någon av dess avdelningar eller utskott, men riksdagen inte varit samlad, när ifrågavarande föredrag hållits, ville G Carlson lämna åtalet utan bifall. Justitierådet Sundberg instämde i Skarstedts och Silverstolpes domslut, eftersom han ansåg att stadgandet i 9 kap. 8§ SL - särskilt vid jämförelse med innehållet i 110 § RF- inte kunde antas avse annan gärning än sådan, somriktats mot samlad riksdag eller dess avdelningar eller utskott. Kata Dalströms anförande hölls den 14 januari 1909. Riksdagen samlades efter jul- och nyårshelgen först den 15 januari 1909. Rådhusrätten, hovrätten och två justitieråd ansåg, utan närmare kommentarer, att yttrandenavar av smädlig beskaffenhet och att 9 kap. 8 § SL var tillämplig beträffande utlåtanden som framfördes då riksdagens inte varit samlad och till viss del avhandlade företeelser sominträffat åtskilliga år tidigare. Att i målet aktuella yttranden inte riktats mot hela riksdagen eller någon av dess kammare utan endast mot vissa gruppe- '7 Jfr 2 kap. 1§ SL.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=