RB 55

249 enligt 16 kap. 9§ SL, för att han förolämpat Sigurd Dahlbäck med smädligt yttrande, 50 kr, dels enligt 25 kap. 17 § SL, för oförstånd i utövning av sin tjänst, 25 kr. HD(justitieråden Silverstolpe och Westring) fann styrkt att Axel P. Wiberg vid ifrågakomna tillfälle yttrat sig smädligt samt hotfullt mot riksdagens Första kammare, varför skäl fanns att ändra HovRms utslag endast såtillvida att straffet bestämdes till böter 300 kr. Justitierådet Bergman fann utrett att Axel P. Wiberg kallat Första kammaren en ohyra men ansåg inte denne i övrigt överbevisad om att ha yttrat sig smädligt, varför Bergman önskade utmäta böter 100 kr för brott mot 9 kap. 8 § SL. Justitieråden Grefberg och Thollander ville i likhet med HovRmbestämma Axel P. Wibergs straff till fängelse en månad. I övrigt fann HDinte skäl att göra ändring i HovRms utslag. Brottspåståendet enligt Åkarpslagen indikerar snarast att åklagaren var okunnig omatt stadgandet i 15 kap. 22 § SL endast var tillämpligt i fråga omförsök att genom tvång förmå arbetsvilliga att strejka.De böter omsammanlagt 75 kr, som åklagaren ådömdes för att under häradsrättsprocessen ha framfört sarkastiska synpunkter på Axel P. Wibergs försvarare, var förvisso inget anmärkningsvärt högt belopp, men visar ändå att myndighetspersoner inte hade fritt spelrum för egna synpunkter på socialisters samhällssyn. Axel P. Wibergs anförande framfördes en dryg vecka före rösträttsfrågans fall i maj 1906 genomkamrarnas skiljaktiga beslut. Första kammarens s.k. »historiska hånskratt» mot Karl Staaff, sedan denne i slutet av april gjort gällande att de mindre bemedlade medborgarnas avsaknad av rösträtt var en av orsakerna till den ymnigaförekomsten av antimilitaristisk propaganda, torde emellertid tämligen omgående ha berövat många reformanhängare förhoppningarna om att ett begränsande av plutokratins politiska inflytande var nära förestående.^^ Påståendet att Första kammaren var en »bromsinrättning på alla nyttiga reformer» passade förmodligen väl in i vad flertalet personer inomvänstergrupperna faktiskt ansåg. Med hänsyn till 1800-talets praxis framstår det emellertid inte som förvånande att rubriceringen av Första kammaren som »ohyra» ansågs straffbar. Även det till förstakammarledamöterna riktade utlåtandet att det inte skulle dröja länge »innan svenska folket reser sig med handen på Edra strupar» var otvetydigt hotfullt och ansågs därmed straffbart. Av rådhusrätt och hovrätt bestämt straff, fängelse en månad, var snarast ett normalstraff och tillika det kortaste fängelsestraff somkunde utmätas. Högsta domstolen ändrade, i enlighet med den mening somframfördes av justitieråden Silverstolpe och Westring, underinstansernas domslut till böter 300 kr. Detta straff kan framstå somtämligen lindrigt. Vid omvandling till frihetsstraff motDomstolarna fann emellertid inte anledning att döma kronofogde Wibeck för falskt åtal, vilket Axel P. Wiberg hemställt om. Den sistnämnde synes i praktiskt taget alla handlingar i mälet ha benämnts »A. P. Wiberg». Min uppfattning att hans tilltalsnamn var »Axel» kommer sig av att han i ett fall synes ha undertecknat ett delgivningskvitto med detta namn. Närmare omdessa händelser, se ovan avsnitt 5.3.1.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=