244 tande av att det i 3 § 6 mom. TFF stadgades endast böter framtill år 1866. Jämfört med vad som brukade utmätas för politiska åsiktsförbrytelser som t.ex. uppvigling och smädelse mot kungen var normalstraffet för smädelse mot riksdagen dock lågt. NJA 1887B457. August Palmåtalades för att i juli 1886 inför menigheten vid en gård i Avik ha hållit ett föredrag, vari han smädat riksdagen genomatt yttra att Sverige hade »en usel regering och eländiga lagstiftare». Vidare åtalades han för att ha fortsatt sitt anförande trots att polisen förklarade sammankomsten upplöst, varv id han således underlät att hörsamma myndighets bud i strid med stadgandet i 10 kap. 14 § 2 st. SL i dess lydelse före oktober 1887 omförutsättningarna för församlingsfrihet. Forssa tingslags HR dömde August Palm enligt 9 kap. 8§ SL för smädligt yttrande mot riksdagen till fängelse tre månader samt enligt 10 kap. 14 § 2 st. SL i dess lydelse före oktober 1887 för underlåtenhet att hörsamma myndighets bud till böter 100 kr. Svea HovRfann inte skäl att göra annan ändring i HR:ns utslag, än att August Palms straff för smädelse mot riksdagen bestämdes till fängelse en månad. HD(justitieråden Wretman, Olivecrona, Ahlgren, Örbom, Skarin och Lilienberg) fann inte skäl att göra ändring i HovRms utslag. Justitierådet Glimstedt ansåg att de uttalanden som August Palm gjort inte var av beskaffenhet att medföra ansvar för smädelse mot riksdagen. I sina memoarer uppger August Palmomdetta mål att »(h)ela rättegången var en fullkomlig skandal och hade jag haft råd att anlita en advokat är jag säker omatt jag, omjag icke gått fri helt och hållet, skulle sluppit med några kronors böter. Nu nekades det mig till och med uppskov för att taga del av handlingarna och inkalla vittnen».*' ” Palm, (omtryck) 1970, s. 211. Omdet föredrag för vilket han åtalades berättar August Palm bl.a. följande. »Naturligtvis hade alla de trakasserier vi varit utsatta för spritts i staden och man talade där icke om något annat. När därför på måndagen mötet skulle börja på platsen mittför borgmästarens bostad, hade säkert omkring 2,000 personer infunnit sig. I spetsen för två poliskonstaplar kom stadsfiskalen och förbjöd mötet. Jag meddelade till svar härpå att då mötet var lagenligt anmält och då platsen låg obrukad och ouppodlad, höll jag somsvensk medborgare mötet och var beredd att taga de eventuella följderna. Stadsfiskalen upprepade ännu en gång sitt förbud och jag vet sannerligen icke hur det skulle slutat, ty jag hade föresatt mig att endast vika för det råa våldet. Men nu framträdde en bryggare i Åvik - beläget utomstadens område - och tillbjöd mig att hålla mötet på hans rymliga gård. Då Åvik är beläget högst tio minuters väg från Sveden, hemställde jag till de församlade, huruvida de voro villiga att gå med dit eller de ville att jag skulle tala där jag var. Ett tusenstämmigt: ’vi gå med till Åvik!’ ljöd i den härliga sommaraftonen och så bar det i väg. På den nya mötesplatsen uppgick folkmassan säkert till 3,000 personer och då stadens befolkning på den tiden utgjorde omkring 4,500 själar, så kan man säga att så gott somhela Hudiksvall var församlat där. Inför denna talrika publik höll jag ett föredrag omnödvändigheten av att folket organiserade sig samt därigenomsatte stopp för de härskandes tyranni mot folket och mot dem, somgjorde sig till tolk för dess rättigheter. Då Åvik låg utanför staden och följaktligen hörde under kronofogden, hämtades Rehausen och han komsomavskjuten ur en kanon. Genast efter det han lyckats tränga sig igenom den tätt packade folkmassan fordrade han att platsens ägare skulle förbjuda mig att tala. Denne bad emellertid kronofogden erinra sig att marken var hans (ägarens) egendom och omkro-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=