243 7.3.2. Rättstillämpningen Spörsmålet om den parlamentariska regeringsprincipens genombrott var efter år 1880 huvudsakligen en fråga omtid. Riksdagen flyttade under senare delen av 1800-talet således successivt framsin maktposition på bekostnad av kungamakten och kom i allt högre grad att framstå som statsmaktens egentliga bärare. Att smädelse mot riksdagen under den tid som är aktuell i detta arbete tillämpats av Högsta domstolen vid betydligt fler tillfällen än motsvarande brott mot kungen framstår därför inte somförvånande. Även det förhållandet att åtal enligt 9 kap. 8 § SL inte var underkastat åtalsprövning kan antas ha bidragit till att jämförelsevis många åtal för smädelse mot riksdagen väcktes. I den officiella statistiken över brottmål enligt strafflagen i första instans redovisas smädelse mot annan kunglig person än kungen, drottningen, änkedrottningen eller tronföljaren enligt 9 kap. 5§ 2 mom. SL eller mot riksdagen enligt 9 kap. 8 § SL under åren 1885-1912 i en gemensamkolumn. Efter år 1912 upptas i statistiken ingen enligt nionde kapitlet sakfälld. Av 9 kap. 5 § 2 mom. SL omfattade smädelser torde ha varit sällsynta. Det är därför sannolikt att det absoluta flertalet av de tilltalade somförekommer i nyssnämnd statistisk grupp åtalats för smädelse mot riksstyrelse, rikets ständer eller deras avdelningar eller utskott enligt 9 kap. 8 § SL. Troligen var det 30 personer somfälldes till ansvar för muntlig smädelse mot riksdagen under åren 1885—1912.'^ Åtta mål omsådana åtal överklagades under denna tid till Högsta domstolen. Vidare komtvå tryckfrihetsmål enligt 3 § 6 mom. TFF under denna instans prövning. Av dessa tio mål hörde fyra samman med 1880-talets repressionsförsök mot socialistisk agitation och rörde nyttjande av adjektiv somansågs i sig smädliga. NJA 1908 B 607 och NJA 1910 s. 156 avsåg däremot kritik av framför allt delar av riksdagens agerande. Sådana utlåtanden kan uppfattas som kritik i vid bemärkelse av riksdagens odemokratiska sammansättning. Resterande fyra avgöranden avsåg efter 1909 års rösträttsreformframförd mer eller mindre antieller utomparlamentariskt agitation. Vad som i sistnämnda fyra mål utsattes för nedsättande synpunkter var således inte i första hand riksdagen utan snarare det parlamentariska statsskicket och uppfattningen att de obesuttnas levnadsvillkor varaktigt kunde förändras genom allmän rösträtt. Inget av nedan refererade tio avgöranden rörde uttalanden mot endast riksstyrelsen. Det ungefärliga normalstraffet för smädelse mot riksdagen synes under åren 1885—1921 ha varit fängelse 1-2 månader.Detta kan förefalla strängt i beakNärmare omdc statistiska uppgifterna, se appendix A, avsnitt 5. Straffmätningen beträffande i detta avsnitt refererade mål vari påföljderna prövades av Högsta domstolen i sak fördelar sig på följande sätt. En person frikändes. Tre personer dömdes till bötesstraff om200-300 kr. En person dömdes till fängelse en månad. En person dömdes till fångelse två månader och resterande två åtal utmynnade i fängelsestraff omtre respektive sex månader. 1 de två avgöranden som inte kom under Högsta domstolens prövning i sak, NJA 1888 B 96 och NJA 1913 B 113, utmättes fängelse en månad av underinstanserna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=