242 utövade riksstyrelsen. Det var ministären somsådan, inte själva regeringsverksamheten somåtnjöt straffskydd.^ Ministären omfattades inte av skydd enligt 3 § 6 mom. TFF. I denna bestämmelse hade ursprungligen stadgats endast böter. Att straffbudets skyddsobjekt under 1800-talet komatt inta en alltmer framskjuten ställningförefaller sålunda ha påverkat utformningenav latituden. Enligt 110§ RF skulle enskilda riksdagsmän och företrädare för riksdagens verk och ombudsmän räknas som ämbetsman enligt strafflagens tionde kapitel.^ Av nyssnämnda lagrum följde även att den som i avsikt att påverka den politiska beslutsprocessen sökte våldföra riksdagen, dess kamrar, utskott eller någon enskild riksdagsman gjorde sig skyldig till högförräderi. Angrepp av denna art mot riksstyrelsen kunde straffas som högförräderi enligt 9 kap. 7 § SL. Under demokratins genombrottstid förekom det ibland smädelser mot riksdag och regering sominslag i den politiska debatten. Efter 1809 års revolution utfördes emellertid inga handgripliga angrepp mot de styrande institutionerna. Rättsväsendets handhavande av 9 kap. 8 § SL väckte ibland viss irritationhos socialdemokraterna, trots att paragrafens strafflatitud var jämförelsevis mild. Våren 1909 framställde Hjalmar Branting m.fl. en motion, vari föreslogs att brottet smädelse mot riksdagen skulle upphävas eller lagen ändras så att åtal enligt 9 kap. 8 § SL underkastades åtalsprövning.^ Lagutskottets pluralitet fann inte skäl att biträda motionen. Mot detta ställningstagande reserverade sig emellertid liberalen Theodor Zetterstrand, som ansåg att åtalsreglerna borde ändras. Denna reservation bifölls i Andra kammaren, sedan bl.a. Johan Thyrén i ett längre anförande givit de socialdemokratiska motionärerna rätt i att särskilda åtalsregler borde gälla i fråga omsmädelse mot riksdagen, på samma sätt som sådana förelåg beträffande smädelse mot kungen och främmande makt. Eftersom Första kammaren utan debatt eller votering bifallit utskottets hemställan var frågan emellertid fallen.8 ^ Riksstyrelsen definierades i 9 kap. 7§ SL såsom »Riksstyrelse, somi de fall grundlagen utsätter, i Konungens ställe regering förer». Se även Nelson, 1950, s. 293. ^ Närmare omdetta stadgande, se avsnitt 7.4.1 nedan. ^ Åtal för smädelse mot riksdagen förekomi första instans vid tre tillfällen under år 1909. Se appendix A, avsnitt 5. Den direkta orsaken till att motionen om upphävande av 9 kap. 8 § SL framställdes torde ha varit att det i början av år 1909 väckts två åtal för smädelse mot riksdagen mot den kända socialdemokratiska agitatorn Kata Dalström. Det ena av dessa åtal bifölls av häradsrätten i Ronneby, som utmätte fängelse två månader, men ogillades sedermera av Hovrätten över Skåne och Blekinge. Närmare omdetta mål, se Ström, 1931, s. 386 ff. Det andra åtalet, vilket refereras i NJA 1910 s. 156 i avsnitt 7.3.2 nedan, bifölls av underinstanserna men ogillades sedermera av Högsta domstolen. Förutomde två målen mot Kata Dalström meddelades år 1909 utslag i första instans i det i avsnitt 7.3.2 nedan refererade NJA 1911 B 331, vilket avgörande rörde åtal mot ungsocialisten Axel Holmström, somi ett tal bl.a. kallade riksdagsmännen för »förbannade lymlar». 8 Mot. 1909: 157, LU 1909:21, FK 1909:17 s. 54 och AK 1909:23 s. 64 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=