241 7.3. Smädelse mot riksdagen 7.3.1. Lagstiftningen Smädelse mot en eller flera medlemmar i rikets råd i och för ämbetet var enligt 5 kap. 2 § i 1734 års missgärningsbalk belagt med dödsstraff eller höga böter i kombination med avbön.' Att rådets medlemmar tillerkändes förstärkt straffskydd torde ha varit en effekt av att de ansågs besitta och utöva kunglig makt. Även det förstärkta straffskyddet för ämbets- och tjänstemän hängde samman med att de utövade makt på kungens vägnar. Smädelse mot ämbetsman eller under denne lydande personal avhandlades bl.a. i 18 kap. 8 och 9§§ missgärningsbalken.2 Någon särskild kriminalisering av förolämpning eller annan förgripelse mot rikets ständer fanns däremot inte i 1734 års lag. Då först 1810 och därefter 1812 års tryckfrihetsförordningi 3 § 6 mom. beläde smädelse mot rikets ständer eller någon av deras avdelningar med straff, var beredandet av skydd åt en kollektiv enhet således en nyhet. Lagkommittén föreslog i sitt förslag av år 1832 att den allmänna strafflagens bestämmelse om ärekränkning mot medlem i rådet skulle ändras till att avse riksstyrelsen såsomkollektiv enhet och dessutom, i likhet med tryckfrihetsförordningen, omfatta rikets ständer, deras avdelningar och utskott. Enskilda befattningshavare, såsomriksdagsmän, borde enligt Lagkommittén erhålla skydd genomett separat stadgande. Denna konstruktion vidhölls av Lagberedningen och förslaget inarbetades med smärre ändringar i 1864 års strafflag.^ I 9 kap. 8 § samt 10 kap. 2 § SL angavs i huvudsak samma skyddsobjekt som i 3§ 6 mom. respektive 3§ 8 mom. TFF. Efter en lagändring år 1866 skulle tryckfrihetsförbrytelser enligt de båda sistnämnda momenten bestraffas efter allmän lag."* I 9 kap. 8 § SL stadgades fängelse eller böter från 50 till 1.000 riksdaler för smädelse eller förgripelse mot riksstyrelsen, rikets ständer, deras avdelningar eller utskott. Straffskyddet i 9 kap. 8 § SL avsåg de omnämnda korporationerna somsådana och inte gärningar riktade mot en eller flera enskilda medlemmar av dem. Med begreppet riksstyrelse avsågs den personkrets som ' Stadgandet hade följande lydelse. Tillvitar ndgon konungens och rikets råd, en eller flera, för ämbetets skull, det a ära deras går, och gitter det ej fulltyga; miste ock livet. Talar, eller skriver, någon omdem, det eljest smädligt är i och för ämbetets skull; göre offentlig avbön och bötefemhundrade daler. Paragrafen förefaller anknyta till den medeltida lagstiftningen i högre utsträckning än straffbudet beträffande lastligt tal mot kungen, dels såtillvida att åtskillnad gjordes mellan lindriga smädclser och smädclser som innebar tal å heder eller ära, varvid dödsstraff stadgades för det senare, dels genom att den tilltalade synes ha varit tillåten att föra sanningsbevisning. Jfr Magnus Erikssons Stadslag, konungsbalken VIII och Christoffers Landslag, konungsbalken IX. ’ Se avsnitt 7.4 nedan. ^ Se 1832 års Förslag till Allmän Criminallag, Straff-Balk, 10 kap. 7 § och 11 kap. 2 och 3 §§ samt 1844 års Förslag till Straff-Balk, 10 kap. 8 och 9§§ jämte 11 kap. 2-5§§. ■* Strafflatitudcn i 3 § 6 mom. TFF ändrades genomSFS 1866:22. 17
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=