240 9 kap. 5 § SL såsom smädlig mot kungen samt enligt 3 § 7 mom. TFF jämfört med 8 kap. 1 och 3 §§ SL, vilka lagrum kriminaliserade uppmaning till förräderi genomatt beröva kungen liv eller frihet eller uttränga honom från tronen. Den tryckfrihetsjury som förordnades i målet fann skriften brottslig endast såsom innefattande smädelse mot kungen.^* RR:n i Sundsvall dömde Carl Aström enligt 3§ 4 mom. TFF jämfört med 9 kap. 5§ SL för smädelse mot kungen till straffarbete ett år och sex månader och förklarade skriften konfiskerad. Svea HovR gillade RR:ns utslag i skuldfrågan men ändrade påföljden till straffarbete åtta månader. HD (justitieråden Gullstrand, Berglöf, G. Carlson, Sjögren, von Seth och Svedelius) fann inte skäl att göra ändring i HovRms utslag i skuldfrågan men ändrade påföljden till fängelse åtta månader, varvid straffet till fyra månader skulle anses verkställt genomCarl Åströms hållande i häkte. Justitierådet Lilienberg fann inte skäl att göra ändring i HovRms utslag. Den grundläggande tanken i artikeln förefaller ha varit att framhålla monarkins bristande berättigande samt det önskvärda i att folket åter blev »herre i sitt eget land». Hot upplevs ofta som minst lika kränkande som utlåtanden av omedelbart nedsättande karaktär. Artikelförfattaren angav emellertid inte om den eniga samverkan genomvilken folket förhoppningsvis skulle bli herre i sitt land skulle manifesteras i allmänna val eller genomutövande av våld. Eftersom det normalt inte var straffbart att framföra principiella synpunkter på Sveriges statsrättsliga förhållanden, vilket ju i stort sett är vad somskedde i artikeln, är det svårt att värja sig från intrycket att såväl juryns ställningstagande i skuldfrågan somstraffmätningen präglades av storstrejkens efterdyningar. Att Högsta domstolen sänkte den av hovrätten utmätta påföljden till fängelse åtta månader och avräknade fyra månaders häktestid gjorde att straffet komatt korrespondera med den påföljd, som Högsta domstolen utmätt i det ovan refererade målet mot Einar Ljungberg.En viss skillnad mellan dessa två mål förelåg dock såtillvida att det i fråga omCarl Aströmframträdde en skiljaktig mening till förmån för ett vidhållande av hovrättens straffmätning, under det att det i fråga omEinar Ljungberg var ett flertal dissidenter somönskat utmäta fängelse endast fyra månader. Av de justitieråd sommedverkade i avgörandena dömde två, Edvin Gullstrand och Erik AnshelmBerglöf, i båda målen. Att den sistnämnde, som då det gällt Einar Ljungberg önskat utmäta genom häktningstiden till fullo verkställda fyra månaders fängelse, vad avsåg Carl Åström instämde i pluralitetens straffmätning, kan ha berott på att han önskade skapa rättslig konformitet. Även övriga i pluraliteten deltagande justitieråds ställningstagande i NJA 1910 B 178 kan antas härröra ur en önskan att åstadkomma en för de två gärningarna likartad straffmätning. Att artikeln inte var av beskaffenhet att konstituera uppmaning till högförräderi kan tyckas självklart. Jfr dock utgången i NJA 1907 B 467 mot Olof Sundström, NJA 1909 B 448 mot Jalmar Nilsson samt NJA 1909 B 115 mot Birger Svahn i avsnitten 4.2 och 5.3.5 ovan. NJA 1910 B 178 avgjordes av Högsta domstolen den 4 mars 1910. Domi NJA 1910 B 86 hade meddelats den 4 februari 1910.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=