238 inte straffbara. Straffskyddet i 3 § 4 mom. TFF omfattade endast den regerande kungen. Motsvarighet till de idag gällande bestämmelserna omförtal av avliden i 5 kap. 4 § BrB respektive 7 kap. 4 § 14 p. TFF saknades vid denna tid. Att bestraffa ett utlåtande att en avliden varit kannibal var därför inte möjligt, även ompåståendet rörde en avliden regent.^^ Av samtliga instanser utmätt straff om fängelse nio månader innebar att straffskalans minimum överskreds med tre månader. Pehr Erikson dömdes även för en annan artikel i samma nummer av Folkets röst, vilken berörs närmare i avsnitt 7.3.2 nedan, för smädelse mot riksdagen till fängelse tre månader. För detta tidskriftsnummers oförsiktiga yttranden komhan således att ådra sig fängelse sammanlagt ett år. NJA 1910 B 86. Einar Ljungberg åtalades för att i ett flertal olika föredrag i augusti 1909 ha yttrat att kungen »kan gärna sitta och lalla sitt gåtfulla valspråk». Dessutom hade Einar Ljungberg framfört en del synpunkter på de utgifter, som riket åsamkades till följd av kungamaktens upprätthållande, i jämförelse med de enligt hans uppfattning tämligen ringa fördelar, som monarkin medförde. Beträffande kungens agerande under storstrejken hette det att kungen »betyder mindre än ingenting i denna kamp arbetare och kapitalister mellan. Konungens intresse för att engagera sig i de politiska skeendena i samband med storstrejken är så ringa, att vi kunna undvara det». Einar Ljungberg åtalades även för uppmaning till brott enligt 10 kap. 14§ SL eftersom han dels liknat börsmagnater vid svin, mot vilka man borde använda »påken på trynet» så snart de »börjat rota bland arbetarna», dels i förtäckta ordalag uppmanat åhörarna att stjäla genom följande uttalande: »Huru gjorde konung David? Huru gjorde Jesus? Jo, konung David åt av skådebröden i templet och Jesus plockade ax från åkern.» Till följd av dessa yttranden åtalades Einar Ljungberg samtidigt vid både Svea och Göta HovRför smädelse mot kungen samt vid både RR:n i Stockholmoch HR:n i Björkekind, Östkinds, Lösings, Bråbos och Memmings tingslag för uppmaning till brott. I sistnämnda hänseende ogillades emellertid åtalen av underinstanserna, vars respektive utslag kom att stå fast.^^ Eftersom Svea HovR kom att pröva och besvara straffbarhetsfrågan avseende smädelse mot kungen jakande före det att Göta HovR avgjort där anhängigt mål överflyttades och sammanlades åtalen enligt 9 kap. 5 § SL för fastställande av gemensam påföljd vid Göta HovR. Anförandena ansågs nämligen som en fortsättning av ett och samma enligt 4 kap. 3 § SL perdurerande brott. Eftersom Svea HovR fällt Einar Ljungberg till ansvar enligt 9 kap. 5 § SL dömde Göta hovrätt honom till straffarbete åtta månader för smädelse mot I avgörandet NJA 1910 s. 156, vilket berörs närmare i avsnitt 7.3.2 nedan, aktualiserades frågan om smädelse mot en kollektiv enhet som riksdagen kunde konstitueras genom ett yttrande som dels fällts nästan ett decennium sedan de händelser som omtalades inträffat, dels framförts under tid, då riksdagen inte varit samlad. Se även Nelson, 1950, s. 228 ff. och 294 f. Att Einar Ljungbergs utlåtanden om att kung David ätit av skådebröden i templet och att Jesus plockat ax från åkern inte ansågs brottsliga framstår knappast som märkligt ens med hänsyn till den i och för sig ganska omfattande räckvidd som det att påk borde brukas mot personer som ha varit svårt att anse innefatta ett indirekt försök att förleda till brott. 10 kap. 14 § SL ibland tillerkändes. Påståenblandade sig i arbetarnas förehavanden torde dock inte
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=