235 kunde åtskilligt sägas omlämpligheten och nyttan av bestraffning av mer eller mindre obetänksamma yttranden om kungens person i samband med behandlingen av ett politiskt ämne eller bedömandet av en politisk situation. Det nuvarande rättsläget var inte ägnat att främja aktningen för kungens person och inte heller att minska bitterheten i sinnena, allra minst under upprörda tider. I 9 kap. 5 § SL angiven straffsats var en barbarisk kvarleva från tider, då kungamakten ansågs som en inrättning av »Guds nåde», och borde likställas med övriga straffskalor för kvalificerad smädelse. Lagutskottet fann inga skäl att mildra strafflatituden utan hemställde att förslaget skulle lämnas utan bifall.Till stöd för denna uppfattning anfördes att det i de flesta andra länder stadgades betydligt strängare straff för denna typ av majestätsförbrytelse än vad som efter 1890 års lagändring följde av 9 kap. 5§ SL, varför det saknades anledning att just i Sverige särskilt mildra straffet för brott mot statens högsta organ. Eftersom åtal kunde äga rum endast efter Kungl. Maj:ts tillåtelse fanns det enligt Lagutskottet ingen risk för att straff kunde bli aktuellt om inte omständigheterna vid brottets begående verkligen föranledde det. I Andra kammaren framhölls mot motionsförslaget att det i t.ex. Tyskland, Norge och Danmark stadgades strängare straff för majestätsbrott av denna art än vad somföljde av 9 kap. 5 § SL samt att det var absolut obehövligt att blanda in kungens person i de politiska och sociala striderna.^5 Mot dessa påståenden anförde socialdemokraten Carl Lindhagen att det enligt hans uppfattning var fullkomligt likgiltigt för frågans lösning hur man hade det i Norge och Danmark. Omman skulle gå framåt i humanitet kunde man enligt honominte rätta sig efter dessa länder utan någon måste ju alltid börja. Vad avsåg obehövligheten av att blanda in kungen i politiken, menade Carl Lindhagen att det måhända vore bra ominte alla Sveriges medborgare blandade sig i politiken, men att det nog inte var någon, och som bekant inte heller kungamakten, som helt kunde ställa sig utanför de politiska skeendena. Båda kamrarna biföll utskottets hemställan.5^ Det aktuella lagrummet kom därefter att stå orubbat till efter Första världskriget. 7.2.2. Rättstillämpningen I den officiella statistiken över brottmål enligt strafflagen i första instans redovisas våld och smädelser mot kungen under åren 1885-1921 gemensamt.-'’^ Åtal LU 1910:35 s. 18 f. Carl Lindhagen reserverade sig mot ställningstagandet. 5-’’ I den danska strafflagen av år 1866 stadgades i 90 § att den somkränkte »den ärhodighed, der skvldes kongen» kunde straffas med straffarbete i formav »forbedringshusarbejde» i högst sex år. I 1902 års norska strafflag stadgades i 101 § »hefte» eller fängelse högst fem år för ärekränkning mot kungen. Se avsnitt 9.2 nedan. FK 1910:19 s. 19 och AK 1910:28 s. 80 ff. I Andra kammaren avslogs denna del av motionsförslaget med röstsiffrorna 138 mot 57. Närmare omde statistiska uppgifterna, se appendix A, avsnitt 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=