234 Att ett utlåtande var smädligt synes ha inneburit att det var omotiverat nedsättande, hånfullt eller förlöjligande. I dels 1812 års tryckfrihetsförordning, dels missgärningsbalken angivet lastligt tal förefaller ha kunnat ges en mer vidsträckt innebörd. Jämfört med den tidigare brottsbeskrivningen kunde den nya lagens angivande av den straffbara gärningen sålunda uppfattas som en inskränkningav det straffbara området. Enligt Herman Rydin åsyftade uttrycket lastligt tal, i vart fall under slutet av 1850-talet, endast uttalanden som var explicit ringaktande.50 Utgången av de i avsnitt 2.2 ovan omnämnda åtalen mot Anders Lindeberg, Jacob Magnus Crusenstolpe och Napoleon Berger visar emellertid att detta uttryck i vart fall under den tidigare delen av 1800-talet inte alltid tolkades på detta sätt. I samband med 1890 års partiella reformföreslogs att straffskalan för smädelse mot kungen skulle mildras genom en sänkning av straffminimum till fängelse utan angivande av viss tid. Som motiv till förslaget angavs att minimistraffet fängelse eller straffarbete sex månader för vissa lindrigare fall kunde anses alltför strängt.5* Latitudjusteringen i 9 kap. 5 § SL var en jämförelsevis marginell detalj i reformen och bifölls utan närmare diskussioner. Efter denna lagändring blev det möjligt att för smädelse mot kungen allt efter omständigheterna utmäta straffarbete högst fyra år eller kortast möjliga fängelsestraff, dvs. normalt fängelse en månad.52 Under intryck av bl.a. i avsnitt 7.2.2 nedan refererade åtal mot Carl Åström och Einar Ljungberg fanns sig många socialdemokrater mot slutet av 1900-talets första decennium föranledda att kritisera att inlägg i den politiska debatten ibland konstituerade ett ärekränkningsbrott, för vilket straffarbete fyra år kunde utmätas. En socialdemokratisk motion förslog år 1910 att straffskalan för majestätsförbrytelse genomsmädligt yttrande i 9 kap. 5 § SL skulle mildras genomen sänkning av minimistraffet till böter och ett borttagande av straffarbete såsom möjlig påföljd.55 Motionärerna framförde bl.a. följande synpunkter. Straffet för missfirmelse mot kungen var oproportionerligt högt jämfört med de påföljder som stadgades för andra ärekränkningsbrott. Dessutom gande fann kommittén sig dock sedermera föranledd att vidga den skyddade personkretsen i enlighet med 3 § 4 och 5 mom. TFF och således tillerkänna samtliga personer av det regerande kungahuset, sominomriket åtnjöt kunglig eller furstlig värdighet, förhöjt straffskydd. Se Förslag till Allmän Criminallag, 1832, Straff-Balk, 10 kap. 3 §, Motiver s. 37 och 10 kap. 3 § i 1841 års Criminallagstablä. I Lagberedningens förslag av är 1844 föreslogs att den krets av kungliga personer somätnjöt förstärkt straffskvdd enligt allmän lag skulle utvidgas i enlighet med tryckfrihetsförordningens bestämmelser i 3 § 4 och 5 mom. Straffet för smädelse mot kungen och hans närmaste föreslogs bli fängelse. Vid förolämpning av de inte närstående kungliga och furstliga personerna skulle straffet bli fängelse eller böter. Förslag till Straff-Balk, 1844, 10 kap. 2, 3 och 5 §§. 50 Rydin, 1859, s. 20 not 1. 51 Prop. 1890:21 s. 64. 5- SFS 1890:3. Jfr 2 kap. 6 § SL, efter är 1906 2 kap. 4 § SL. 55 Mot. AK 1910:146 s. 13. Beträffande denna motion se även avsnitt 5.4.1, 6.1.3 och 8.4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=