233 att skandal- och nidskrivare förlitade sig på att rättsväsendet endast reagerade vid flagranta kränkningar. Även rojalistiskt sinnade personer torde därför ha funnit skäl att anse påföljdsstadgandet mindre ändamålsenligt. Redan år 1823 diskuterades en differentiering av strafflatituden i 5 kap. 1 § missgärningsbalken. Vid detta tillfälle anfördes dock att det inte förelåg tillräckliga skäl för en lagändring, eftersomkungen dels disponerade över åtalsrätten, dels hade möjlighet att lindra ett utmätt dödsstraff genomnåd.'*'* Lagkommittén föreslog i sitt lagförslag av år 1832 att det högsta straffet för smädelse mot kungen skulle vara straffarbete. Avskaffandet av dödsstraff som möjlig påföljd för detta brott motiverades med att man vid straffmätningen borde beakta inte bara majestätsvärdigheten utan även en gärnings beskaffenhet i övrigt.'*^ Eftersom Lagkommitténs arbete inte föranledde någon lagstiftning aktualiserades straffskalans ovillkorlighet år 1834, när Anders Lindeberg krävde att det honom ådömda dödsstraffet för ärekränkning mot kungen skulle verkställas.**^ Det förfarande som Karl XIVJohan och hans rådgivare tillämpade beträffande Anders Lindebergs straff var uppenbart en engångslösning. Regeringen framställde därför ett lagförslag omdifferentiering av straffskalan i 5 kap. 1 § missgärningsbalken. Genom en förordning av den 30 maj 1835 ändrades strafflatituden på så sätt att dödsstraffet gjordes alternativt med fängelse på fästning från två till tio år.'*^ Även de frihetsstraff somutmättes enligt den nya strafflatituden uppfattades emellertid ibland somomotiverat hårda av allmänheten. Crusenstolpekravallerna i Stockholmår 1838 kan på sätt och vis ses som en folklig reaktion mot begränsningarna i rätten att kritisera kungen.'*** I 1864 års strafflag stadgades i 9 kap. 1 § att den som gjorde sig skyldig till våld mot kungen skulle dömas till döden eller till livstids straffarbete. Strafflatituden för smädelse eller förgripelse genom missfirmlig gärning mot kungen, drottningen, änkedrottningen eller tronföljaren i 9 kap. 5§ SL fastställdes till straffarbete fr.o.m. sex månader t.o.m. fyraår eller fängelse fr.o.m. sex månader t.o.m. två år. Ärekränkning mot annan kunglig eller furstlig person av kungahuset skulle enligt 9 kap. 3 och 5 §§ SL bestraffas med fängelse högst ett år eller böter 50 till 1.000 riksdaler.'*** Sc prop. 1834/35: 65 s. 10. Förslag till Allmän Criminallag, 1832, Motiver till Straff-Balk, s. 37. •'*’ Se avsnitt 2.2 ovan. 1 propositionen föreslogs att straffskalan skulle innefatta fängelse på fästning från två till tio år, med eller utan ärans förlust. Lagutskottets majoritet fann det emellertid lämpligt att behålla dödsstraffet som alternativ påföljd. Prop. 1834/35:65, LU 1834/35:165 s. 20, Rskr 1834/35 nr 272 och SFS 1835:33. ■*** Se avsnitt 2.2. ovan. Lagkommittén hade i sitt förslag av år 1832 inte tillerkänt andra kungliga personer än kungen, drottningen och tronföljaren förhöjt straffskydd. Då det väckte vissa betänkligheter att avgränsa personkretsen i denna paragraf snävare än tryckfrihetsförordningens motsvarande stad-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=