232 7.2. Smädelse mot kungen 7.2.1. Lagstiftningen Redan då de medeltida landskapslagarna nedtecknades tycks Sverige ha nåtts av föreställningar omkungens överhöghet såsom Guds ställföreträdare och av den därmed förbundna romerskrättsliga läran om crimen laesae majestatisd° Både stadslagen och den yngre landslagen innehöll bestämmelser om ärekränkning mot kungen eller dennes rådd* I brottsbeskrivningarna gjordes åtskillnad mellan lindriga smädelser och smädelser som innebar tal å kungens eller rådets heder eller ära. För det senare stadgades dödsstraff genom halshuggning. I 5 kap. 1 § i 1734 års missgärningsbalk fastslogs att den som talade eller skrev lastligt mot kungen, drottningen eller tronföljaren skulle halshuggas. Dödsstraff stadgades i balkens 1 kap. 1 § även för den som smädade Gud. I detta fall kunde dock påföljden stanna vid böter i kombination med offentlig avbön, om brottet skett av obetänksamhet och gärningsmannen ångrade sig. Att smäda Gud betraktades således som ett lindrigare brott än att smäda hans jordiska ställföreträdare. Genomett kungligt brev av den 25 september år 1777 bestämde Gustav III att åtal enligt 5 kap. 1 § missgärningsbalken skulle underställas kungen. Atal enligt detta lagrum kunde därefter inte äga rum annat än efter Kungl. Maj:ts medgivande. I 1812 års tryckfrihetsförordning angavs i 3 § 4 mom. att allt slags lastligt yttrande om den regerande kungens person eller gärningar, drottningen eller tronföljaren skulle straffas enligt missgärningsbalken 5 kap. 1 §, dvs. med halshuggning. Enligt 3 § 5 mom. TFF rådde förstärkt straffskydd även för övriga personer av det regerande kungahuset somåtnjöt kunglig eller furstlig värdighet. Straffet för brott mot 3 § 5 mom. TFF var begränsat till böter etthundra riksdaler. För att kongruens i fråga om strafflatitud skulle föreligga mellan dessa stadganden och 1864 års strafflag ändrades 3 § 4 och 5 mom. TFF år 1866 så att straff för dessa tryckfrihetsbrott skulle fastställas efter allmän lag.'*'^ I fråga omde flesta brott för vilka dödsstraff stadgades i missgärningsbalken understeg, bl.a. till följd leuterationsrätten,"*^ frekvensen verkställda avrättningar antalet domar utfärdade för livssaker. Trots detta framstod ovillkorligt dödsstraff under 1800-talet somen föråldrad och för allmänhetens rättsmedvetande orimlig vedergällning för ett åsiktsbrott av den art som lastligt tal mot kungen i många fall var. Ett alltför strängt straffstadgande kunde antas leda till Åqvist, 1989, s. 158 ff. och Nelson, 1950, s. 289. Magnus Erikssons Stadslag, konungsbalken VIII och Christoffers Landslag, konungsbalken IX. Närmare omdessa stadganden, se Bjarne Larsson, 1994, s. 118. SLS 1866:22. Närmare omleuterationsinstitutet samt omsynen på brott och straff under 1500-, 1600- och 1700-talct, se Lindberg, 1992.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=