231 De tilltalade invände mot åtalet bl.a. att de inte kunde anses ha spritt flygblad bara därför att sådana återfunnits i deras fiekor samt på marken runt dem. Dessutomgjorde de gällande att de, i den mån de tagit befattning med aktuella flygblad, inte uppfattat textens innebörd, varför de saknat uppsåt att ta brottslig befattning med skriften. RR:n i Stockholm lämnade först åtalet utan bifall eftersom rätten inte ansåg det utrett att de tilltalade föryttrat skriften. Svea HovR undanröjde emellertid detta utslag och återförvisade målet till RR:n under åberopande att det genom vad Oskar Berg och hans medparter erkänt och vad i övrigt i målet förekommit var utrett att de spritt den aktuella skriften. Den tryckfrihetsjury som därefter förordnades vid RR:n fann flygbladet brottsligt enligt 3 § 9 med 8 kap. 28 § SL. RR:n dömde mande makt till fängelse tre månader samt förklarade skriften konfiskerad. Svea HovR gillade RR:ns utslag. Ett hovrättsråd ville ändra de utmätta straffen till fängelse en månad. HD(justitieråden Bohman, Quensel, Thomasson, Bergman, G. Carlson, Stenberg och Appelberg) fann inte skäl att göra ändring i HovRms utslag. De fyra personer som åtalades i detta mål fälldes till ansvar som föryttrare, efter att ha överbevisats omatt ha deltagit i gratisdistribution av skriften. NJA 1920 s. 497 har åsatts rubriken »Med ’föryttrande’ av tryckt skrift i § 1 mom. 12 tryckfrihetsförordningen avses även gratisutdelning». Att den som annorledes än genomförsäljning medverkade i en skrifts spridande ansågs vara föryttrare var ganska logiskt, eftersom det i 4 § 2 mom. TFF angående bl.a. lämnande av granskningsexemplar talades omskrift, som »till försäljning eller till spridande, på vad annat sätt som helst, utgives». I 1 § 12 mom. TFF stadgades bl.a. att »(f)öryttrar någon en tryckt skrift, varå boktryckarens namn, tryckningsorten eller årtalet icke finnas utsatta, böte för varje gång femtio riksdaler och stånde därjämte, i händelse skriften åtalas, författaransvar, därest icke boktryckaren eller författaren kan upptäckas». Föryttraren hade av lagstiftaren placerats på ett sent stadiumi den successiva och uteslutande ansvarighetskedja somaktualiserades vid tryckfrihetsåtal. I detta mål åtalade personer skulle uppenbarligen inte ha drabbats av straffansvar, om de lämnat myndigheterna uppgifter som gjort det möjligt att klarlägga var skriften tryckts eller vem som författat den. Flera av skriftens utlåtanden, såsomt.ex. påståendet att Gustaf Mannerheim var en mördare som förtjänade att dö, måste i mångas ögon ha framstått som grovt ärekränkande beskyllningar. Straffmätningen om fängelse tre månader för var och en av de tilltalade förefaller, särskilt med hänsyn till skriftens tonläge, tämligen normalt för denna typ av åsiktsförbrytclse. Straffansvar för tryckalsters innehåll fastställdes alltid artificiellt. Att de tilltalade dömdes såsom föryttrare av flygbladet kan därför knappast ha påverkat straffmätningen. TFF jämfört mom. envar av de tilltalade för smädelse mot främ-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=