229 beväpnade rödgardister skulle skjutas, vilket sedan, såsom norska läkaren Heimbeck intygar, tillämpades ända så långt, att sårade rödgardister skötos. Över huvud taget förekommo också inga röda sårade på sjukhusen. Det var på grund av Mannerheims order eller av honom utfärdade fullmakter, som å erövrade orter en sådan skräckregim upprättades, att en arhetsklädd ej vågade visa sig ute, liksom den beryktade ordern, att för varje vit, somavrättades, skulle tio röda skjutas också härstammade från honom. Mannerheims högkvarter i Seinäjoki, i Österbotten var en avrättningsplats för hundratals fredliga finska arbetare, vilka ryckts från sina hem för att avrättas. Åtminstone med hans vetskap skötos alla tvångsuppbådade arbetare, vilka vägrade att strida emot sina klassbröder. Visserligen saknades ej redan förut mördarvilja hos de vita vilddjuren, men Mannerheimsatte den i system, legaliserade och uppmuntrade den. Det var på den tid Mannerheimvar överbefälhavare - under maj månad i fjol - som av de fångna rödgardisterna enligt beräkning inemot 15,000 utan dom och rannsakning skötos, och det var under hans egid, somde 80,000 fångarne inneslötos i fånglägren, där det elände vidtog, somtack vare svält och umbäranden krävde ännu 15,000 rödgardisters liv. Det är alltså ej utan orsak som i Mannerheims person för arbetarna såväl i Finland som ute i hela världen, den vita terrorns hyena personifieras. För de borgerliga är Mannerheim räddaren av deras utsugarrättigheter, för arbetarna är han bödeln. Blott en sådan Mannerheim, vilken saknar varje samband med folket, skulle kunnat vara den dirigerande handen i dylika blodsdåd. Noskes diktatur och terror i Tyskland emot spartacisterna är en barnlek emot Mannerheims gärning.»^^ ötto Grimlund invände mot åtalet bl.a. att utlåtandena inte var smädliga eftersom de var sanna och berättigade samt att Gustaf Mannerheiminte kunde betraktas som sändebud eller överhet enligt 3 § 9 mom. TFF, eftersom han utsetts till riksföreståndare av en lantdag som, till följd av att ett 90-tal socialistiska ledamöter förvägrats att ta plats i parlamentet, saknade laglig beslutsrätt. Den tryckfrihetsjury somförordnades i målet fann skriften brottsligenligt 3 § 9 mom. TFF jämfört med 8 kap. 28 § SL. RR:n i Stockholm dömde Ötto Grimlund för smädelse mot främmande makt till fängelse sex månader samt förklarade skriften konfiskerad. Svea HovRgillade RR:ns utslag. HDfann inte skäl att göra ändring i HovRms utslag. I skriften framförda påståenden att Gustaf Mannerheimbar ansvaret för dödsfallen bland de personer somavlidit till följd av den vita terrorn tillhör den moderna historiens tvistefrågor. Huruvida ett yttrande var sant kunde emellertid, åtminstone formellt, inte påverka frågan om en skrift var brottslig enligt 3 § 9 mom. TFF.3^’ Inte heller Otto Grimlunds påstående att den inte fulltaliga »rumplantdagen» saknade befogenhet att utse riksföreståndare var av beskaffenhet att påverka frågan om skriften var brottslig enligt 3 § 9 mom. TFF. Skyddsobjekten »överhet» och »sändebud» åsyftade i praktiken verkande överhet eller sändebud. Överväganden beträffande en viss regims eventuellt Skriften tycks inte ha bevarats bland handlingarna hos Justitiekanslersämbetet, rådhusrätt, hovrätt eller Högsta domstolen men går att återfinna i Kungliga Bibliotekets tidskriftssektion. Stora delar av det aktuella numret av Folkets Dagblad Politiken citerats dessutom av Otto Grimlund i dennes svaromål inför Stockholms rådhusrätt, avd. 3, protokoll i brottmål nr 12 år 1919. Jfr Paavolainen, 1986, s. 140 ff. och 211 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=