224 av bl.a. Robert Malmgren ansetts antikverad, har enligt Gunnar Olsson fått en del personer att felaktigt tro att bestämmelsen under 1800-talets förra hälft kommit till användning såsom ett rent administrativt maktmedel.^i Elmar Nyman har i verket »Indragningsmakt och tryckfrihet 1785-1810» beträffande 1812 års inskjutande av orden »utan rättegång» kommit till följande slutsats. »Undersökningen visar också att ändringen 1812 av 3 § moment 9 inte kan sägas vara enbart redaktionell. Den var även av principiell art och förberedd redan av 1810 års konstitutionsutskott, och den föreslogs i syfte att ge den administrativa makten ytterligare ett medel att komma åt politiskt misshagliga skrifter.»^^ Om man sammanlänkar resultatet av Elmar Nymans studier med Gunnar Olssons undersökning tycks det finnas skäl att anta, att diplomatisk konfiskation enligt 3§ 9 mom. TFF i 1812 års utformning var ett från 5 kap. 13 § TFF åtskilt administrativt institut, vilket före år 1939 aldrig hade tillämpats efter sin ordalydelse. Såsom framgår av vad som anförts ovan tillämpades kvarstadsstadgandet i 3 § 9 mom. TFF under åren 1885-1921 aldrig somett fristående administrativt rättsinstitut. Anmälan mot en skrift för att den enligt 5 § 13 mom. TFF innefattade sådana ämnen som kunde föranleda missnöje hos andra makter förekom under dessa år bara vid två tillfällen. De två skrifter mot vilka stadgandet då nyttjades anmäldes båda eftersominnehållet väckt missnöje hos Finland. Skrifternas respektive finska titlar lydde i svensk översättning »Klasskampen och ryska revolutionen» och »Vad vill Finlands kommunistiska parti?». Tryckfrihetskommittén ansåg att den förstnämnda skriften, somanmäldes år 1919, inte var åtalbar. Den sistnämnda skriften anmäldes år 1920 men hade varit inlämnad till Justitiedepartementet för granskning mer än ett år tidigare. Preskription hade därför inträtt och tryckfrihetskommittén avgav inget utlåtande. Under åren 1885—1914 förelåg för Sveriges del en viss utrikespolitisk stabilitet. Under Första världskriget var rikets yttre säkerhet utsatt för åtskilliga hot, samtidigt som ett spänt förhållande rådde mellan socialistiska antimilitarister har dock inte stått oemotsagd inomvare sig samtida eller senare tids doktrin. Mycket talar för att de åsikter somdenne komatt hävda i dessa frågor, liksomsjälva initiativet att nyttja aktuellt stadgande, var en följd av det ansträngda utrikespolitiska läget, den tyska ledningens krav på publicistisk neutralitet, och de svenska politikernas bristande intresse för att hålla tryckfrihetens grundlagsenliga ställning orubbad. Tyskland tillämpade under Andra världskriget ett annat neutralitetsbegrepp än ordinär folkrättslig neutralitet och ställde fr.o.m. år 1938 krav på »andlig neutralitet» hos den svenska pressen. Flvghed, 1992, s. 68. Karl Gustaf Westmans betonande av effektivitet framför respekt för grundlagen synes emellertid ha omfattats av en bred parlamentarisk majoritet. Se t.ex. Flyghed, 1992, s. 185 f. Jfr Malmgren, 1921, s. 190. Robert Malmgren anför såsomkommentar till orden »utan rättegång, kunna konfiskeras» att stadgandet i varje fall inte har »tillämpats sedan mitten av förra århundradet». Närmare om tolkningen av 3 § 9 mom. TFF, se även t.ex. Eek, 1942, s. 215 f. och 223 ff. och där anförd litteratur. 2- Nyman, 1963, s. 212 ff. och 309 f. Se även Boberg, 1989 s. 14. Oisson, 1944, s. 235.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=