222 huvudsak skulle åtnjuta rättegångsförmåner enligt allmän lag medförde således inte att strafflagens åtalsregler var subsidiärt tillämpliga i tryckfrihetsprocesserd^ I en undersökning av kvarstad och konfiskation enligt 3 § 9 mom. och 5 § 13 mom. TFF under åren 1810-1939 uppger emellertid Gunnar Olsson att Kungl. Maj:ts tillstånd till åtal enligt 3 § 9 mom. TFF i fråga omsmädelse mot främmande statsöverhuvud eller regering förefaller ha inhämtats även efter år 1878.'^ I praktiken tycks de rättsliga institutionerna sålunda inte ha beaktat 1878 års avgörande. Brottsbeskrivningarna i 3 § 9 mom. TFF och 8 kap. 28 § SL skilde sig åt på flera sätt. I 3 § 9 mom. TFF angivet tryckfrihetsmissbruk var snävare definierat än straffbudet i 8 kap. 28 § SL såtillvida att förstnämnda stadgande endast omfattade yttranden somkunde skada förhållandet till stater med vilka riket var i fredligt förhållande. Att avgöra huruvida rikets förhållande till en viss utländsk makt var fredligt eller inte ankom normalt på statsmakten. Detta rekvisit var därför knappast ägnat att göra tillämpningen av 3 § 9 mom. TFF politiskt neutral. Under det att 3 § 9 mom. TFF förbjöd smädliga, förgripliga eller till osämja med främmande makter syftande omdömen och yttranden, straffbelades i 8 kap. 28 § SL endast smädliga eller missfirmliga yttranden. Dessutomvar det uteslutande regent somvistades i Sverige och sändebud i Sverige somåtnjöt skydd enligt strafflagsparagrafen.*^ Den allmänna strafflagen hade därför i de flesta fall ett åtskilligt mer begränsat tillämpningsområde än det tryckfrihetsrättsliga straffbudet, Skillnaden mellan det talade och det skrivna ordets frihet förstärktes av att kvarstadsstadgandet i 3 § 9 mom. TFF lämnade visst utrymme för konfiskation utan rättegång av skrift, vilken utan att vara smädlig eller förgriplig vållat missUtgången i NJA 1878 s. 149 har kritiserats. Avgörandet ansågs nämligen besynnerligt i beaktande av att åtal för lastligt tal mot kungen enligt 3 § 4 mom. TFF var underkastat åtalsprövning till följd av åtalsregeln i 9 kap. 6§ SL. Vidare ansågs det att den allmänna straffprocessens regler generelit var subsidiärt tillämpliga i tryckfrihetsprocesser. Strafflagens åtalsbestämmelser borde därför alltid tillämpas i den mån tryckfrihetsförordningen varken innefattade specifika regler eller hindrade sådan tillämpning. Alexanderson, 1907, s. 102 ff. Se även refererat av Ffögsta domstolens avgörande i Tidskrift för lagskipning m.m. utgiven av Naumann 1869 s. 731. I detta mål hade åtal för lastligt yttrande om kungen väckts mot mureriarbetaren Dalhammar såsom ansvarig utgivare för tidningen Gamla Fäderneslandet nr 38 av år 1869. I denna tidskrift fanns en artikel sombenämnts »Schene Rariteten», vilken inletts med orden »En viss hög person». Dalhammar dömdes av Stockholms rådhusrätt för lastligt vttrande om kungen till straffarbete två år, vilket utslag gillades av Svea hovrätt. Högsta domstolen fann inte skäl att göra ändring i hovrättens utslag. Föremål för prövning i detta mål var inte om Kungl. Maj:ts tillstånd fordrades vid åtal enligt 3§ 4 mom. TFF, utan om en av justitiestatsministern utställd skrivelse, vari uppgavs att kungen lämnat sitt tillstånd till åtalet, skulle betraktas somtillräckligt bevis på att Kungl. Maj:ts tillstånd inhämtats. '6 Olsson, 1944, s. 251. Se dock NJA 1943 s. 445. >7 Carlén, 1866, s. 157 f. Jfr Malmgren, 1921, s. 190. Förbrytelser genom kritiska utlåtanden omfrämmande stats intresse kunde i och för sig konstitueras .även enligt andra bestämmelser i den allmänna strafflagen än 8 kap. 28 § SL, t.ex. enligt 8 kap. 14 § SL.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=