220 salier, betraktades denna brottstyp ofta som ett förräderibrott. Ingen av de rikstäckande medeltidslagarna bestraffade uttalanden av denna typ. En viss ansats till straffbeläggande av smädelse mot främmande stats intresse fanns dock i Visby stadslag.^ I ett kungligt plakat av år 1665, genomvilket allehanda smädliga skrifter förbjöds, uppgavs att påbudet föranletts av att en smädeskrift mot den engelske kungen spritts i riket.^ I plakatet fastslogs att den somtog befattning med skriftligavanvördigheter »och således olagliga å annans heder och ära talat» skulle »under behörigt straff dragas».^ Genomett kungligt brev av den 9 februari år 1689 fastställdes att kränkande uttalanden om främmande makt kunde föranleda dödsstraff.^ Därvid konstaterades att sådana yttranden inte var straffbara enligt vare sig Lands- eller Stadslagen. Påföljden skulle därför utmätas ex jure gentium, dvs. med stöd av allmängiltiga folkrättsliga regler. I 1734 års missgärningsbalk intogs inte några straffstadganden mot missfirmelser av främmande makt. I 1812 års tryckfrihetsförordning stadgades i 3§ 9 mom. TFF att smädliga, förgripliga eller till osämja med främmande makter syftande omdömen och yttranden omsamtida nationer eller stater, med vilka riket var i fredligt förhållande, om deras varande överhet, regering och regeringssätt, höga ämbetsmän och sändebud, inre eller yttre förhållanden, företag eller underhandlingar skulle straffas såsom samhällsfarlig ryktesspridning enligt 6 kap. 5 § missgärningsbalken. Brott mot sistnämnda lagrum kunde vid denna tid leda till landsflykt, spöstraff eller fängelse. 11810 års tryckfrihetsförordning hade momentet omsmädelse mot främmande makt haft en mildare utformning bl.a. såtillvida att påföljden var begränsad till böter. Att straffet begränsats till böter föranledde ständerna och kungen att i oktober 1810 anta en förklaring somfastslog att författare av skrifter, vilka hos vänskapligt sinnad makts undersåtar kunde ^ Visby stadslag 2:a balken 26 flocken stadgade. Giver rådet någon man skuld, att han obekvåmligen tala haver mot herrar och förstår och städer; han höte till rådet tolv marker ellerfriesig själv sjätte på helgonen. Lagtexten återges här enligt Ohlmarks, 1976, s. 638. Uttrvcket »frie sig själv sjätte på helgonen» torde ha inneburit att han skulle avlägga ed vid helgonen. ^ Kungl. Majas plakat och förhud angående pasquiller och smädeskrifter av den 21 april 1665. I plakatet, som finns upptaget i Kungl. Majas förordningar, anges att en skrift nyligen påträffats »somaf trycket är utgiven och med försmädlige calumnier Konungen av Stora Britanien skal injuriera och angripa». * Innebörden av plakatets straffstadgande har ansetts vara att de allmänna strafflagarnas påföljdsbestämmelser skulle tillämpas då en gärning begåtts genom tryckt skrift. Rydin, 1859 s. 129 ff. och Eek, 1942 s. 154 f. Detta synes leda till viss oklarhet i fråga ompåföljden för skriftlig smädelse mot främmande makt, eftersomdetta brott inte var straffbart i allmän lag. Möjligen innebar orden »behörigt straff» beträffande kränkningar mot främmande makt att de påföljder som stadgades för liknande brott skulle tillämpas analogivis. ^ Brevet, somfinns upptaget i Kungl. Maj;ts förordningar, är ställt till Svea hovrätt och benämnt »Huru förgripelser emot främmande potentaters ministrar bör confideras», Stockholm den 9 februari 1689.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=