4 behandlar jag lagstiftning sombegränsade fackföreningarnas möjlighet att förmedla information. Kapitel nio innefattar en översiktlig utblick över rättsläget i Norge och Danmark. Därefter utvecklas slutsatserna av studien i kapitel tio. I kapitel elva för jag en avslutande diskussion, bl.a. omsvårigheterna att åstadkomma konform rättsskipning i fråga om yttrandefrihetsbrott. Statistik över antalet personer, somunder åren 1885-1921 dömdes i första instans för vissa politiska yttrandefrihetsbrott enligt 1864 års strafflag, redovisas i appendix A. Appendix Ainnefattar även en sammanställning över de tryckfrihetsåtal enligt 3 § 7 mom. TFF somnoterades hos Justitiekanslersämbetet under åren 1913-1921. I arbetet refererade avgöranden samt de tilltalades namn och påföljder finns kronologiskt uppställda i appendix B. 1.2.2. Vissa avgränsningar Som straffrättsliga inskränkningar i den politiska yttrandefriheten har jag, såsom nämnts i avsnitt 1.1 ovan, räknat yttrandefrihetsrättsliga brottstyper vars skyddsobjekt utgjordes av det politiska systemet och dettas representanter. Att avhandlingen kommit att omfatta just de i kapitel 4-8 behandlade brotten har sin grund i bl.a. följande ställningstaganden. Straffbuden mot samhällsfarlig ryktesspridning, uppvigling och, i vissa fall, förargelseväckande beteende, torde ha åsyftat att skydda det politiska systemet och den rådande ordningen mot angrepp i form av aggressiva yttranden. Brottstyperna smädelse mot främmande makt, kungen och riksdagen avsåg att skydda representanter för den offentliga makten mot omotiverat skarp kritik. Syftet med att förbjuda smädelse mot ämbetsman genomett särskilt straffbud förefaller ha varit bl.a. att garantera att representanter för överheten visades tillbörlig respekt. Ärekränkning mot offentliga befattningshavare har därför omfattats av undersökningen, trots att brott av denna art i allmänhet inte hade karaktär av brott mot staten. Förbrytelser mot rikets säkerhet, såsom t.ex. spioneri, som rörde förbjuden informationsförmedling i högre grad än inskränkningar i opinionsfriheten har jag däremot inte studerat. Religionen har i ett historiskt perspektiv haft stor inverkan på samhällsordningen och utgör på många ställen än idag en betydelsefull drivkraft i den politiska händelseutvecklingen. Att i egentlig mening skilja mellan politiska och religiösa yttranden är därför knappast möjligt. Allehanda religionsbrott kan således anses under 1800-talet ha haft till funktion att upprätthålla den bestående ordningen. I första hand hade förbudet mot t.ex. hädelse dock till syfte att bevara befolkningens gudfruktighet och respekt för Gud. Jag har därför inte betraktat yttrandefrihetsrättsliga religionsförbrytelser som sådan brottslighet som var riktad mot det rådande politiska systemet. En undersökning av religionsbrotten skulle dessutom komma att beröra så omfattande spörsmål be-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=