219 än inte i detalj med 3 § mom. 4, 5 och 6 mom. TFF. Dessa smädelsebrott betraktades som gärningar somi första hand var riktade mot det politiska systemet. För att straffbuden skulle vara tillämpliga fordrades emellertid inte att förbrytelsen förövats i politisk avsikt utan endast att gärningen riktats mot det specifika objektet. Inte heller fordrades att ett yttrande framförts på allmän plats, inför menighet eller folksamling eller på annat sätt offentliggjorts. Eftersom det i allmänhet endast var yttranden som offentliggjorts som kom till myndigheternas kännedom, är det dock inte ägnat att förvåna att flertalet avgöranden av Högsta domstolen beträffande dessa straffbud rörde yttranden som framställts i tryckalster eller inför en såsom allmänhet kvalificerbar folksamling. Bland brotten mot offentlig myndighet i strafflagens tionde kapitel fanns bestämmelser omsmädelse mot ämbets- eller tjänsteman. Nedsättande yttranden mot ämbets- eller tjänstemän betraktades som brott mot offentlig myndighet endast omyttrandet fällts i eller för befattningshavarens ämbets- eller tjänsteutövning. Att ämbets- och tjänsteman enligt dels 10 kap. 2, 3 och 5 §§ SL, dels 3 § 8 mom. TFFåtnjöt förhöjt straffskyddtorde ha berott bl.a. på att det ansågs motiverat att skydda myndighetspersoner från sådana angrepp och repressalier somdessa kunde drabbas av p.g.a. att de fullgjorde offentligrättsliga uppgifter. Samtliga dessa särskilda ärekränkningsförbrytelsers brottsbeskrivningar straffbeläde smädligt yttrande eller förgripelse genomhotelse eller annan missfirmlig gärning. Brottsbeskrivningarna korresponderade således i första hand med förolämpningsbrottet. Eftersomen förolämpning var riktad mot skyddsobjektets subjektiva, dvs. självupplevda, ära kan det tyckas egendomligt att ärekränkning mot objekt som t.ex. riksdagen utformats som ett förolämpningsbrott. En förklaring till denna konstruktion kan vara att förolämpning var den primära brottstypen, ur vilken förtal brutits ut såsom ett kvalificerat fall.-^ 7.1. Smädelse mot främmande makt 7.1.1. Lagstiftningen Att smäda utländsk överhet var i äldre tider ofta straffbart, om fråga var om överhet med anknytning till fredlig främmande makt. Missfirmelser mot fientliga främmande makter hade statsmakten däremot knappast anledning att försöka motverka. Inte sällan lät den svenska staten själv författa och sprida smädeskrifter som var riktade mot utrikespolitiskt antagonistiska stater.^ Eftersom smädelser mot främmande makt satte Sveriges yttre säkerhet i fara genom risken för att den kränkta statsmakten skulle komma att företa represNelson, 1950, s. 210. Se t.ex. Boberg, 1967, s. 65 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=