218 i motsats till förtal framställas såväl direkt till målsäganden som inför andra personer. Nedsättande uppgifter, som inte rörde någon viss gärning eller last utan var av mer generell karaktär, torde normalt ha varit straffbara somförolämpning men däremot inte somförtal. Den tilltalades möjlighet att i ett mål omärekränkning förebringa sanningsbevisning var enligt 16 kap. 13 § SL begränsad till rätten att förete domrörande brott somden kränkte beskyllts för att ha begått. Lagens syfte var således inte att stävja vidarebefordran av lögner utan att förhindra spridande av ofördelaktiga omdömen oavsett dessas sanningshalt. Nackdelen med den avvägning mot övriga samhällsintressen somförbudet mot sanningsbevisning innebar var att målsäganden inte alltid kunde antas ha möjlighet att få egentlig upprättelse för en eventuell oförrätt genomatt instämma den somgjort vanärande uttalanden för ärekränkning. Eftersom den rättsliga prövningen inte innefattade någon bedömning av uttalandets sanningshalt kunde denna nämligen aldrig leda till ett konstaterande av att det kränkande påståendet var lögnaktigt, varför målsägandens anseende i omgivningens ögon inte alltid förbättrades genom ett fällande utslag. Bestämmelsen att den enskildes anseende var av större betydelse än rätten att uppenbara sanningen komi praxis att uppmjukas genomatt Högsta domstolen införde en möjlighet att frikänna p.g.a. bristande uppsåt, omett uttalande skett för att tillgodosenågonting somkunde tillerkännas samhällsintresse. Under 1900-talets första decennium förefaller Högsta domstolen ha börjat frikänna även på objektiv grund när intressekonflikt förelegat mellan samhällsnyttig informationsfrihet och den enskildes anseende.- En del ärekränkningsbrott var i 1864 års strafflag inordnade bland de straffsom uppställts till skydd för särskilda statliga intressen. Strafflagens åttonde kapitel, som reglerade förräderi och andra mot rikets säkerhet riktade brott, kriminaliserade i 28 § smädelse eller förgripelse genom missfirmlig gärning mot dels främmande stats regent medan han vistades i riket, dels främmande makts sändebud i riket. I nionde kapitlet, somreglerade majestätsbrott och andra brott mot rikets styrelse eller ständer, straffbelädes i 3 och 5 §§ smädelse eller förgripelse genom missfirmlig gärning mot kungen och vissa medlemmar av kungafamiljen.^ Yttranden av denna art mot riksstyrelsen, rikets ständer, deras avdelningar och utskott avhandlades i 9 kap. 8 § SL. Stadgandena i 8 kap. 28 §, 9 kap. 5 och 8 §§ SL överensstämde i huvudsak om ^ Axberger, 1984, s. 219. Närmare om sanningsbevisning, se Nelson, 1950, s. 242 f, 281 If och 373 ff. ^ Kungamakten synes ha skyddats även genomsärskilda stadganden i 11 kap. 5 och 6§§ SL. Av dessa paragrafer följde att dels våldsgärningar å annan, dels åstadkommande av förargelse genom svordom, oljud eller annorledes, sombegåtts i slott, hus eller gård, där kungen vistades, eller i rum, där rikets ständer, deras avdelningar eller utskott var samlade, eller inför sittande rätt, kungens befallningshavande eller annat allmänt ämbetsverk skulle straffas hårdare än ordinära handlingar av aktuell art. Trots dessa stadgandens ålderdomliga karaktär upphävdes de inte förrän i samband med 1948 års strafflagsrevision. bud
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=