7. Mot särskilda statliga intressen riktade ärekränkningsbrott Att de normer som rättsordningen uppställer till skydd för en persons ära medför inskränkningar i yttrandefriheten är oundvikligt. I syfte att fastställa en för samhället godtagbar skiljelinje mellan yttrandefrihetens och ärekränkningsbrottens räckvidd brukar man försöka skilja mellan smädelser och kritik. Kritik kan därvid anses rikta sig mot en företeelse medan ärekränkning riktar sig mot en person. Detta synsätt förefaller vara till hjälp omdet gäller t.ex. att försöka fastställa om ett nedsättande omdöme om en tjänstemans begåvning varit rättmätig kritik eller inte, varvid omdömet för att kategoriseras somkritik på ett relevant sätt bör ha anknutits till en av vederbörande företagen åtgärd. I många sammanhang då fråga är om en viss sakuppgift eller ett utlåtanden om en persons prestation eller handlingssätt sammanfaller emellertid kritikens och ärekränkningens objekt.' Huruvida ett uttalande i det särskilda fallet bör föranleda straffansvar avgörs i allmänhet genom en intresseavvägning mellan informationsfrihetens och kritikrättens värde i förhållande till den enskilda individens rätt till ära. Hur denna intresseavvägning skall göras varierar naturligtvis över tiden. I 1864 års strafflag var flertalet ärekränkningsbrott samlade i sextonde kapitlet. I detta avhandlades falsk angivelse samt de egentliga ärekränkningsbrotten förtal och förolämpning. Utmärkandeför falsk angivelse, dvs. inför rättsväsendet framförda beskyllningar om brottslig gärning, var att brottet uppfattades som ett angrepp mot såväl en enskild person som statsmaktens rättsskipande verksamhet. Förtalsförbrytelserna i 16 kap. 7 och 8 §§ SL rörde yttranden som framställts i ond tro eller avsikt att åstadkomma skada och somvarit till men för en persons anseende i andras ögon. Denna brottstyp avsåg att skydda den aktning och det anseende som en person åtnjöt i samhället, den s.k. objektiva äran. Såsomi denna mening kränkande uppfattades beskyllningar omenligt lag straffbara handlingar samt påståenden omgärning eller last som var menlig för någons »goda namn, medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst». Förolämpningsbrottet i 16 kap. 9 och 11 §§ SL var normalt subsidiärt i förhållande till övriga ärekränkningsbrott och skyddade i första hand målsägandens känsla av att åtnjuta aktning och anseende, dvs. den subjektiva äran. En förolämpning kunde ske genommissfirmliggärning, t.ex. skymfliga åtbörder, och ' Närmare omdessa frågeställningar, se Nelson, 1950, s. 253 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=