213 högst sex månader. Bestämmelsen var en sedlighetsbevarande variant av straffbudet mot förargelseväckande beteende i 11 kap. 15 § SL och komatt anknyta till den politiska yttrandefriheten först i samband med att mot det borgerliga samhällets moralnormer fientlig socialistisk agitation började förekomma. Såsom en direkt följd av den indignation som ungsocialisten Hinke Bergegrens preventivmedelspropaganda i ett föredrag över ämnet »Kärlek utan barn» väckt, utarbetades och framlades våren 1910 en proposition, vari föreslogs att 18 kap. 13§ SL skulle utvidgas. Utvidgningen skulle enligt propositionen ske genom ett nytt moment, som kriminaliserade lämnande av anvisningar beträffande och försök att förleda till användande av föremål avsedda att förebygga följder av könsumgänge, om allmän fara för andras förförelse förelegat. Vidare föreslogs att offentligt utställande, förevisande, tillkännagivande och kringförande till försäljning av sådana medel skulle bli straffbart. Dessutomskulle maximistraffet i 18 kap. 13 § SL höjas till fängelse två år. Lagrådet, som betonade vikten av att lämna utrymme för seriös debatt och inte i onödan inskränka yttrandefriheten i fråga om samhällsförhållandena, var kritiskt mot lagförslaget och anförde att det inte föreföll lämpligt att genom straffbud utesluta preventivmedlen från den offentliga debatten. Lagutskottet fann emellertid propositionen behövlig och önskvärd. Förslaget bifölls av båda kamrarna. Brottsbeskrivningen i stadgandet omsedernas vanhelgd i 3§ 13 mom. TFF hade i början av 1900-taIet justerats så att kongruens kommit att föreligga med 18 kap. 13 § SL. Genom en år 1912 slutligt antagen ändring utsträcktes detta tryckfrihetsbrott i enlighet med 18 kap. 13 § 2 mom. SL av år 1910. Förslag om att den s.k. munkorgslagen i 10 kap. 14 § SL skulle utvidgas till att omfatta offentlig uppmaning till osedlighet avslogs emellertid både år 1914 och år 1915. Motståndarna till den s.k. preventivlagen i dels 18 kap. 13 § 2 mom. SL, dels 3§ 13 mom. TFF betonade i allmänhet frågans anknytning till proletariseringen och gjorde gällande att det var meningslöst att försöka lösa sociala problemgenomrepressiv lagstiftning. Preventivlagens förespråkare framhöll mot argument av denna art att mekanisk födelsekontroll var ett allvarligt hot mot samhällsordningen bl.a. till följd av risken för en nationell katastrof p.g.a. folkminskning bland de begåvade, genetiskt »bättre» befolkningsskikten. Vidare varnade man från detta håll för att användande av preventivmedel ökade förekomsten av sedeslöshet i formav prostitution och könssjukdomar. S.k. naturliga barnbegränsningsmetoder berördes inte av denna lagstiftning. Dessutom var preventivmedelsförsäljning som varken tillkännagivits för allmänheten eller åstadkommit fara för andras förförelse tillåten, även sedan preventivlagen trätt i kraft. Rättsväsendets möjligheter att med hjälp av den nya lagstiftningen hindra tvåbarnssystemets utbredande bland befolkningen förefaller därför ha varit begränsade. Troligen ökade den uppmärksamhet somdet borgerliga etablissemanget ägnade propagandan för födelsekontroll i stället
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=