210 följande.Lagstiftningen innebar inte något ovillkorligt förbud mot offentliga framställningar ombarnbegränsning. Någon tvekan kunde därför inte råda om att nyttig och lojal upplysningsverksamhet, som utövades av t.ex. läkare, var möjlig att bedriva utan hinder av preventivlagen. Av samhället önskad ansvarskännande upplysningsverksamhet varken hindrades eller borde hämmas av preventivlagen. Eftersom av vinningslystnad och andra på illojala grunder förestavad propaganda måste stävjas, saknades det anledning att inskränka paragrafens lydelse. Att statsmakten hamnade i en konflikt mellan skilda intressen då man genom att förbjuda mekaniska preventivmedel försökte höja medborgarnas moral, samtidigt som man önskade stävja spridandet av könssjukdomar, åskådliggjordes tydligt i samband med att en lag angående åtgärder mot utbredningen av könssjukdomar antogs år 1918.'^° I denna lag fastslogs i 27§ 2 st. att statsmakten ägde förordna omde åtgärder somfordrades för att bland allmänheten sprida kunskap omde medel somstod till buds för att hindra smittas överförande. De sakkunniga, åt vilka uppdrogs att utreda vilka åtgärder somborde vidtas för att sprida sådan kunskap somåsyftades i 27§, framlade år 1921 ett betänkande angående åtgärder för spridande av kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet m.m. I betänkandet förordades att kunskap omde åtgärder somkunde vidtas för att hindra smittspridning skulle förmedlas genomflygblad och andra skrifter samt genomföreläsningar hållna av läkare. De sakkunniga fann det ovisst om sådan kunskapsförmedling kunde komma i strid med preventivlagen och de ansåg att det måste utredas i vilken utsträckning strafflagstiftningen förhindrade spridande av information om adekvata smittskyddsåtgärder.'^' I ett år 1934 avgivet yttrande från medicinalstyrelsen anfördes följande. I läkarkretsar rådde en tämligen utbredd ovisshet beträffande i vilken utsträckning en allsidig upplysningsverksamhet ompersonliga profylax mot könssjukdomar var förenlig med gällande straffbestämmelser. Läkarnas deltagande i denna sorts upplysningsverksamhet tycktes vara mycket ringa. Upplysningsverksamhet bedrevs i stället av preventivmedelsfabrikanter och försäljare genom reklamblad, råd och anvisningar, ofta i samband med den omfattande och vitt förgrenade smyghandel sompågick. I beaktande av att antalet åtal för brott mot preventivlagen var få, omkring tio per år, fanns det skäl att fråga sig om preventivlagen överhuvudtaget haft någon påtaglig effekt, utöver att förhindra ansvarsfull och på fackkunskap grundad offentlig upplysningsverksamSe t.ex. av lagrådet avgivet yttrande i prop. 1934:188 s. 33 f. SFS 1918:460. Tommie Lundquist har i avhandlingen »Den disciplinerade dubbelmoralen» studerat den reglementerade prostitutionen i Sverige under åren 1859-1918 och har därvid undersökt 1918 års s.k. Lex Veneris i anknytning till prostitutionsfrågan. Lundquist, 1982, s. 403 ff. ■*' Betänkande angående åtgärder för spridande av kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet m.m., s. 143.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=