209 uttalandet omatt »från den synpunkten sett får de gärna göra omdet på annat håll, i synnerlighet om de göra det i mörkret» skulle ha innefattat en uppmaning till åhörarna att i mörkret göra omvåldsdåd av den omtalade arten förefaller därför ganska långsökt. EftersomHinke Bergegren otvetydigt uttalat sig om behovet och önskvärdheten av medveten födelsekontroll, kan rättsväsendet genomatt ogilla åtalet enligt 18 kap. 13 § 2 mom. SL anses ha tillkännagivit en extensiv uppfattning om den politiska yttrandefrihetens gränser. Hinke Bergegrens utlåtanden samt åskådliggörande gester då han under starkt avståndstagande omnämnde övergrepp som i visst sammanhang förövats mot skolelever ansåg emellertid samtliga instanser i sedlighetssårande bemärkelse förargelseväckande. Både häradsrätten och hovrätten tycks därvid ha fäst särskild vikt vid det sätt på vilket anförandet framfördes, dvs. bl.a. föredragshållarens gestikulerande. Av häradsrätten utmätt straff om böter 400 kr fastställdes av båda överinstanserna, trots att de senare dömde med tillämpning av endast 18 kap. 13 § 1 mom. SL och inte såsom häradsrätten med tillämpning av både detta lagrum och 7 kap. 1 § SL. Bötesbeloppet måste betraktas som jämförelsevis högt. Eftersom Hinke Bergegren, som kom från en förmögen familj, knappast hade några större problem att betala böterna, torde sannolikheten för att dessa skulle omvandlas till fängelse emellertid ha varit ringa. 6.2.3. Lagstiftningens avskaffande Preventivlagen kom, trots den debatt som dess existens orsakade, att kvarstå oförändrad till år 1938. Den kritik som framställdes under de 28 år som stadgandet var i kraft följde i huvudsak två olika riktlinjer enligt följande. För det första anfördes att det inte var rimligt att statsmakten ägnade sig åt att undertrycka varje typ av yttranden somkunde antas stå i strid med samhällets bästa. Bestraffning av åsiktsförbrytelser och inskränkningar av samhällsdebatten borde enligt denna uppfattning förekomma sparsamt, även om en hög toleransnivå medförde vissa risker för negativa effekter. För det andra anfördes att preventivlagens förbud mot att lämna anvisningar omanvändande av bl.a. kondom stod i skarp motsättning till den statliga upplysningsverksamhet som bedrevs för att stävja utbredningen av könssjukdomar. Även om brottsbeskrivningen vid en korrekt tolkning och tillämpning måhända normalt inte borde drabba vederhäftiga och moraliskt berättigade medicinska framställningar, kunde det enligt denna uppfattning knappast uteslutas att straffbudets blotta existens avskräckte försiktigt lagda läkare och andra medicinskt utbildade personer från att bedriva en allmännyttig och av samhället önskad upplysningsverksamhet på detta område. Preventivlagens förespråkare synes i allmänhet ha ansett främst argument av den sistnämnda arten värda att beakta och bemötte sådan kritik enligt bl.a. 15
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=