206 fara för andras förförelse i en viss situation förelegat torde, på samma sätt som frågan omallmän förargelse uppstått, i allmänhet ha avgjorts på grundval av de enskilda domstolsledamöternas egen uppfattning omaktuell händelse. Av samtliga feminstanser var det endast rådhusrätten i Göteborg somansåg att Hinke Bergegrens utlåtanden väckt »uppseende».Sålunda tycks föredraget i vad som, måhända särskilt för kvinnliga åhörare, kan ha betraktats som etiskt känsliga avsnitt ha varit finstämt utformat. Såväl rådhusrätten i Göteborg som Högsta domstolens pluralitet fann att Hinke Bergegren sårat tukt och sedlighet så att fara för andras förförelse uppstått. Vad i föredragen som ansågs ha utsatt åhörarna för fara att inspireras till skörlevnad framgår emellertid inte av vare sig Högsta domstolens eller rådhusrättens utslag. Fara för andras förförelse kan antas ha åstadkommits genomtvå i huvudsak olika budskap i föredraget. Det ena tänkbart moraliskt stötande budskapet var förespråkandet av födelsekontroll och informationen omhur oönskade graviditeter kunde undvikas. Denna aspekt av föredraget torde visserligen inte i sig ha uppmanat till omoraliskt leverne. Effekten av att åhörarna tog del av informationen kan dock ha presumerats på längre sikt resultera i ökad lösaktighet. Den andra av Hinke Bergegren framförda tänkbart omoraliska tankegången var förespråkandet av s.k. fri kärlek. Utomäktenskapliga förbindelser fördömdes inomdet borgerliga etablissemanget åtminstone officiellt i allmänhet kategoriskt. Propaganda för fri kärlek ansågs inte sällan synnerligen anstötlig. Att Hinke Bergegrens idealiserade uppfattning omfri kärlek framskymtade under dessa föredrag kan därför ha bidragit till att föredragen ansågs lagstridiga. Propagandan för denna uppfattning var emellertid av helt underordnad betydelse jämfört med förespråkandet av födelsekontroll. Av Högsta domstolen bestämt straff, fängelse två månader, kan knappast anses särskilt strängt, i beaktande av att fråga var om en perdurerande gärning sominnefattat sju anföranden av likartad beskaffenhet. NJA 1915 B 706-707. Ernst Johansson åtalades såsomförfattare till två skrifter, vilkas innehåll enligt åklagaren sårat tukt och sedlighet. Den ena skriften, som hade titeln »Försiktighetsåtgärder mot för stor barnaskara» och var undertecknad av Sällskapet för Humanitär Barnalstring, innefattade diverse beskrivningar av och råd beträffande naturliga barnbegränsningsmetoder såsom s.k. säkra perioder och coitus interruptus. Den andra skriften hade titeln »Sällskapet för Humanitär Barnalstrings Prislista å Nymalthusianska artiklar» och innehöll en förteckning över preventivmedel med angivande av pris, mer eller mindre utförliga beskrivningar av en del artiklar, adress på försäljningsställe och dettas öppethållandetider. Vidare anfördes i sistnämnda skrift bl.a. följande. »Vi äro Uttrycket »ej ringa uppseende» kan egentligen inte anses vara synonymt med »allmän förargelse». Rådhusrättens i Göteborg ordval i domskälen indikerar därför att man haft svårt att finna något egentligt upprörande i Hinke Bergegrens framställningar. Med hänsyn därtill kan ifrågasättas om rådhusrättens i detta hänseende gjorda utlåtanden verkligen tagit sikte på lagtextens rekvisit omallmän förargelse. Omdet inte är lagtextens förargelserekvisit somåsyftas saknar uppgiften att ej ringa uppseende väckts emellertid all mening.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=