205 tryckta versionen av »Keärlek utan barn» torde, eftersom tryckfrihetsförordningens ansvarssystem var successivt och uteslutande, inte ha kunnat riktas mot någon annan än Hinke Bergegren. Att sedan 1912 års utvidgning av 3 § 13 mom. TFF trätt ikraft instämma honompå nytt för en gärning beträffande vilken han frikänts år 1910 torde inte ha varit möjligt p.g.a. dels principen om res judicata, dels förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning.Således synes broschyrversionen av »Kärlek utan barn» ha fått spridas fritt även efter det att 1912 års utvidgning av 3 § 13 mom. TFF trätt ikraft. Då det gällde Hinke Bergegrens muntligen framförda föredrag ansåg rådhusrätten i Stockholmsamt både Svea och Göta hovrätt att anförandenas innehåll inte varit av straffbar beskaffenhet.^^ Rådhusrätten i Göteborg samt Högsta domstolens pluralitet fann emellertid att Hinke Bergegren sårat tukt och sedlighet på ett enligt 1864 års version av brottsrekvisiten i 18 kap. 13 § SL kriminaliserat sätt. Rådhusrätten fann det därvid utrett att föredragets innehåll hade sårat tukt och sedlighet, så att såväl fara för andras förförelse som inte ringa uppseende kommits åstad. Högsta domstolen ansåg däremot att Hinke Bergegren endast hade sårat tukt och sedlighet så att fara för andras förförelse uppstått. De sammanlagt fem olika instanserna komsålunda, trots att domstolarna dömde på grundval av ett mycket likartat material, till tämligen varierande domslut. I 18 kap. 13 § SL straffbelädes före 1910 års lagändring i här aktuellt hänseende sårande av tukt och sedlighet genomgärning, somåstadkommit antingen allmän förargelse eller fara för andras förförelse. I vilken mån förargelse uppkommit till följd av en viss företeelse var, såsomframgår av avsnitt 6.1.2 ovan, knappast ett juridisk-tekniskt spörsmål. Normalt synes domstolarna ha avgjort straffbarhetsfrågor av denna art genom en egen bedömning, men även vittnesmål från enskilda personer omatt de blivit förargade förefaller ha kunnat tillmätas relevans.Rekvisitet fara för andras förförelse tog sikte på ekivoka företeelser, varigenom andra kunnat förledas till skörlevnad. Huruvida Nå^ra uttryckliga stadganden, vari principen om res judicata eller ett förbud mot retroaktiv strafflagstiftning fastslogs såvitt avsåg tryckfrihetsbrottslighet, torde i och för sig inte ha funnits. Hos Justitiekanslersämbetet finns det emellertid inga anteckningar om att åtgärder vidtagits mot broschyrversionen av »Kärlek utan barn» sedan 3 § 13 mom. TFF utvidgats år 1912. Så länge strafflagstiftningen var kasuistisk och arbiträra straff förekomsynes frågan omförbud mot retroaktiva kriminaliseringar sällan ha varit av något större intresse. I fråga om tillämpningen i tiden av 1864 års strafflag, se 5 § SP. Närmare om handläggningen av detta mål vid rådhusrätten i Stockholm, se Levin, 1994, s. 313 ff. Jfr SOU 1944:69 s. 235. Enligt Nils Stjernberg innefattade emellertid rekvisitet »allmän förargelse» i både 18 kap. 13 § SL och 7 kap. 1 § SL ett krav på att den gärning, för vilken åtal väckts, vid det tillfälle då den företogs bevisligen skulle ha åstadkommit allmän förargelse. Stjernberg, 1926, s. 13 ff och Stjernberg, 1930, s. 130. Att på grundval av Högsta domstolens domskäl i NJA 1911 B 633 eller i det nedan refererade NJA 1918 B 199 avgöra hur lagen tolkades i nyssnämnt hänseende har inte tyckts mig vara möjligt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=