204 erfara, att ännu en liten skall till världen, trötta henne med slitande nattvak, hon somförut närapå faller ihop av trötthet efter dagens slit. En ny liten, som skall leva på hennes svaga kropp, och sedan göra det förut knappa brödet så mycket knappare, dela med syskonen av smulorna i nöden och fattigdomen!». Den inombl.a. kyrkan allmänt vedertagna uppfattningen att såväl samlag somhavandeskap var någonting orent var en fördom, vilken, liksom den i samhället rådande dubbelmoralens helt olika regler för män och kvinnor, förhoppningsvis så småningom helt skulle försvinna genom samhällsutvecklingens fortskridande. Båda föräldrarna borde ta ansvar för barnen och med hänsyn till att en fjärdedel av de barn, somföddes dog före sex års ålder, hade människor »ej rätt, att så där lättsinnigt som nu sker, sätta en varelse i världen!» Sedan Hinke Bergegren omtalat de nackdelar som, särskilt för mindre bemedlade samhällsmedlemmar, uppkom vid ett obegränsat barnalstrande samt även berört vissa rashygieniska aspekter, berättade han hur de mest vanligt förekommande barnbegränsningsmedlen rent tekniskt fungerade. Föredraget avslutades med orden: »Och omni, mina damer, ej kunna ge mig rätt och ej instämma i något tal omkärlek utan barn, måste ni dock ovillkorligt medge, att det är bättre än barn utan kärlek. Och ej kunna de små skatta den kärlek högt, somskänkt dem sjukdom, skänkt dem nöd i arv. Det är ett förebrående, klagande, varnande rop, jag velat skrika ut.» RR:n i Göteborg dömde Hinke Bergegren till fängelse två månader enligt 4 kap. 3§ och 18 kap. 13 § SL i dess lydelse vid tiden då ifrågavarande föredrag hållits, enär han måste anses ha sårat tukt och sedlighet, så att därav kommit fara för andras förförelse samt ej ringa uppseende väckts. Göta HovRfann däremot att Hinke Bergegren inte gjort sig skyldig till brott mot 18 kap. 13 SL och lämnade åtalet utan bifall. RR:n i Stockholm ansåg att det inte kunde anses vara i målet ådagalagt att Hinke Bergegren genom ifrågavarande föredrag sårat tukt och sedlighet så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse uppkommit, varför åtalet lämnades utan bifall. Svea HovRfann inte skäl att göra ändring i RR:ns utslag. HD (justitieråden Billing, Grefberg, Petrén och Berglöf) ansåg att samtliga handlingar somHinke Bergegren åtalats för skulle betraktas som en och samma förbrytelse i enlighet med 4 kap. 3 § SL.^^ De företog därför båda målen till gemensamt avgörande, varvid fastställdes att Hinke Bergegren genomde i Stockholm och Göteborg offentligen hållna föredragen måste anses ha sårat tukt och sedlighet, så att fara för andras förförelse därav kommit. HD dömde honom därför enligt 18 kap. 13 § SL till fängelse två månader. Justitieråden K. G. Carlson, Bergman och Svedelius fann inte skäl att göra ändring 1 respektive HovR:s frikännande utslag. Vid Stockholms rådhusrätt väcktes i slutet av april 1910 åtal mot den i tryckt skrift offentliggjorda versionen av »Kärlek utan barn». Skriften och de föredrag, för vilkas innehåll Hinke Bergegren åtalades, torde i fråga om förment sedlighetssårande innehåll ha varit mycket likartade. Tryckfrihetsmålet utmynnade i att åtalet lämnades utan bifall sedan skriften av den i målet förordnade juryn förklarats vara inte brottslig enligt 3 § 13 mom. TFF.^'^ Atal för den ^^14 kap. 3 § SL stadgades att om flera brottsliga handlingar utgjorde fortsättning av ett och samma brott, skulle detta vid straffets bestämmande anses såsomen försvårande omständighet. Ärende nr 418 i Justitiekanslersämbetets diarumår 1910.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=