202 Lagutskottet ansåg att den överallt stegrade njutningslystnaden och de ofta alltför högt ställda anspråken på livet var ägnade att försvaga den återhållande kraften mot andlig och fysisk degeneration, och förordade att motionerna skulle bifallas. De socialdemokratiska reservanterna Carl Lindhagen och Sven Persson i Norrköping önskade att motionerna skulle avslås men hemställde omvidare utredning omsociallagstiftning somskulle bidra till att höja svenska folkets moraliska kraft och motverka de lägre befolkningsklassernas eventuella brister. Enligt reservanterna var dessa brister nämligen en effekt av det kapitalistiska samhällsskicket, till vars försvarare motionärerna tillhörde.Motionsförslagen bifölls av Första kammaren men avslogs av Andra kammaren.Förslaget att offentlig uppmaning till osedlighet skulle kriminaliseras avvisades även påföljande år, då Johan Thyrén, somi motsats till Hinke Bergegren knappast levde somhan lärde i denna fråga, framställde en motion i ämnet. 6.2.2. Rättstillämpningen Sårande av tukt och sedlighet kunde efter år 1910 begås såväl genomanstötligt beteende i enlighet med stadgandets ursprungliga lydelse som genom bedrivande av preventivmedelspropaganda. Att på grundval av antalet enligt 18 kap. 13 § SL jämte 3§ 13 mom. TFF sakfällda dra några slutsatser om preventivlagens tillämpningsfrekvens är därför inte möjligt.Enligt vad som uppgavs under 1930-talet skall antalet åtal för brott mot preventivlagen dock i allmänhet ha uppgått till omkring tio per år. Eftersomsmyghandel med preventivmedel antogs vara vanligt förekommande ansågs antalet åtal mycket lågt.-^ Under 1900-talets första decennier minskade barnafödslarna i Sverige både i absoluta tal och beräknat per kvinna eller per 1.000 invånare. Födelsetalen, vilka mot slutet av 1800-talet börjat stagnera, fortsatte att sjunka under decennierna närmast efter införandet av preventivlagen och komatt börja öka först i början av 1940-talet,^* dvs. efter det att 18 kap. 13 § 2 mom. SL år 1938 upphävts. Preventivlagens faktiska effekt på nativitetsnivån förefaller således ha varit begränsad.-^ Sannolikt kom 1910 års lagändring, vilken trädde i kraft endast ett par månader efter Hinke Bergegrens första, i april hållna, föredrag över LU 1914 B: 14. Inte bara socialdemokraterna Carl Lindhagen och Sven Persson utan även ett flertal liberala utskottsledamöter reserverade sig mot motionen omändring av 10 kap. 14 § SL. FK 1914 B:38 s. 8-61, AK 1914 B:42 s. 40 ff. och 43 s. 1-61. -5 Mot. FK 1915:2. Närmare omJohan Thyréns tämligen okonventionella familjeliv, se Modéer o.a., 1983, s. 10 f. Beträffande Hinke Bergegrens familjeliv, se Lagerberg, 1992, s. 262 ff. Under åren 1913-1921 fälldes enligt Sveriges officiella brottmålsstatistik sällan färre än 50 eller fler än 250 personer årligen till ansvar enligt 18 kap. 13 § SL i första instans. Antalet enligt 11 kap. 15 § SL sakfällda personer var under samma tidsperiod ett par tusen per år. ^7 Prop. 1934:188 s. 20 f. Hofsten, 1986, s. 48 och 51. Stjernberg, 1930, s. 137.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=