200 bjuda eller till försäljning kringföra preventivmedel synes emellertid ha varit förbjudet även i medicinskt syfte. Redan år 1911 framlades ett av lagutskottet redigerat motionsförslag omatt 18 kap. 13 § SL skulle vidgas för att bättre kunna stävja förekomsten av ekivoka framställningar. Dessutomföreslogs att stadgandets straffmaximum vad avsåg vissa gärningar skulle höjas till straffarbete högst två år.’^ Andra kammaren godtog dock inte förslaget i dess helhet. Den ändring som företogs år 1911 stannade därför vid att brottsbeskrivningen i paragrafens första stycke förutom spridande kom att förbjuda till saluhållande och utbjudande av sedlighetssårande illustrationer och skrifter.'^ Genomatt utbjudande och tillsaluhållande blev i sig straffbart undanröjdes det glapp somtidigare funnits i fråga om skrifter som varken lagts under allmänhetens ögon, så att tryckfrihetsförordningen blivit tillämplig, eller kunde bevisas ha spritts så att brottslig gärning enligt strafflagen hade uppstått.'^ Bestämmelsen i 3 § 13 mom. TFFomsedernas vanhelgd hade år 1866 ändrats till att stadga straff enligt allmän lag istället för böter femtio till etthundra riksdaler. Sedan en jury år 1896 förklarat att Gustaf Frödings verk »Stänk och flikar» inte var brottsligt framställdes följande år en motion, vari anfördes att 3 § 13 mom. TFF var alltför snävt utformad. I motionen uppgavs bl.a. att stadgandet inte borde fordra att en framställning för att vara straffbar skulle ha osedligt syfte. År 1900 justerades brottsbeskrivningen i 3 § 13 mom. TFF så att kongruens komatt föreligga med 18 kap. 13 § SL.2° Är 1911 föreslogs att 3 § 13 '7 Mot. FK 1911:46, LU 1911:47, 1911:50 och 1911:55. FK 1911:30 s. 34 ft., 1911:31 s. 87 och 1911:33 s. 60, AK 1911:49 s. 31 ff., 1911:57 s. 25 och 1911:60 s. 1. Den föreslagna höjning av strafflatituden till straffarbete två år synes i första hand ha åsyftat att göra det lättare att låta häkta för brott misstänkta personer. Paragrafen hade därefter följande lydelse. Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder sknft, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar; straffes med böter ellerfängelse. Lag samma vare, om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller faraför andras förförelse därav kommer. Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett för otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge; eller i skrift, som han utsprider, eller eljest genomtillkännagivandeför allmänheten till salu utbjuder eller själv eller genom annan till försäljning kringför dylikaföremål: eller under sådana förhållanden, att allmänfaraför andras förförelse därav kommer, vare sig muntligen eller genomutspridande av skrift söker förleda till användande avföremål, som nu sagts, eller meddelar anvisning omsättet för deras användande; varde, ändå att gärningen ej är sådan, som i I mom. sägs, dömd efter ty där stadgas. LU 1911:47 s. 7. Omen tryckt skrift lagts under allmänhetens ögon och därigenom kommit att omfattas av tryckfrihetsförordningens tillämpningsområde kunde föryttrare enligt 1 § 12 mom. TFF straffas för dess innehåll, om det inte var möjligt att klarlägga var skriften tryckts eller vem somförfattat den. Se 1 § 1 mom. 2 st. TFF samt t.ex. NJA 1904 s. 89. Frågan om tryckfrihetsförordningens exklusivitet tycks emellertid inte ha ägnats någon specifik uppmärksamhet i samband med denna ändring av 18 kap. 13§SL. 70 Mot. AK 1897:177 och SFS 1900:11. Se även Eek, 1942, s. 195. Enligt vad Germund Michanek uppger i sin undersökning rörande Gustaf Frödings s.k. ariska dikt »En morgondröm» var det
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=