198 av att lämna utrymme för seriösa diskussioner och inte i onödan inskränka yttrandefriheten i fråga omsamhällsförhållandena, ansåg sig lagrådets majoritet inte kunna tillstyrka lagförslaget.^ Justitieministern genmälde mot lagrådspluraliteten att propositionsförslaget enligt hans uppfattning inte skulle göra intrång i den medborgerliga yttrandefriheten.^ Lagutskottet fann att propositionen inte skulle medföra större ingrepp i yttrandefriheten än vad somföljde av paragrafens utformning av år 1864, varför förslaget lämnades utan anmärkning.^ En av några högermän framlagd motion, vari föreslogs att regeringens förslag skulle göras mer omfattande, avstyrkte emellertid utskottet. Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna, i Andra kammaren med 96 röster mot lagförslaget och 110 röster för.** I förstakammardebatten avhandlades främst moraliska och religiösa spörsmål, under det att ämnets koppling till den utbredda fattigdomen tycks ha ansetts försumbar. I Andra kammaren framgick emellertid tydligt frågans anknytning till det sociala spörsmålet att många obesuttna p.g.a. fattigdom saknade förmåga att försörja alltför stora barnkullar. Bl.a. påpekades att välbeställda kvinnor inte sällan genom läkare erhöll kännedomomde barnbegränsningsmedel som man nu avsåg att undanhålla de grupper somverkligen var i behov av kunskap omfödelsekontroll. Anhängarna till den föreslagna lagstiftningen förefaller i allmänhet ha ansett att det vore önskvärt att socialt utslagna personer undvek att belasta fattigvården genomatt skaffa barn. Ändå såg de inga försonande drag hos den verksamhet sombedrevs av Hinke Bergegren och det av honom startade Sällskapet för humanitär barnalstring.*2 Många av propositionens anhängare anförde att preventivmedlen var förkastliga främst p.g.a. risken för en nationell katastrof till följd av folkminskning men varnade även för tilltagande osedlighet, i form av t.ex. prostitution och könssjukdomar. Vidare gjordes från detta håll gällande att det svenska folkets kvalitet skulle försämras genom att insiktsfulla och begåvade personer, omde fick möjlighet, skulle begränsa sina barnkullar. ^ Prop. 1910:223 s. 15 ff. Lagrådets majoritet bestod av justitieråden Marks von Wiirtemberg och Petrén samt regeringsrådet Wall. Justitierådet Quensel ansåg att lagförslaget borde omarbetas bl.a. så att även lämnande av icke offentligapreventivmedelsanvisningar förbjöds, omfråga inte var ommedicinsk undervisning. Närmare omdetta lagrådsutlåtande, se Algotsson, 1993, s. 87 ff. 8 Prop. 1910:223 s. 23 f. ^ LU 1910: 52. Jakob Petterson, Oscar Olsson, Carl Jansson, Carl Lindhagen och Johan Widén avgav reservation. Såväl liberaler som socialdemokrater reserverade sig således mot majoritetens utlåtande ompropositionen. 10 Mot, FK 1910:91 och LU 1910:52. '> FK 1910:34 s. 60 ff. och AK 1910:61 s. 70 ff. Sällskapet för humanitär barnalstring torde i inte ringa mån ha bildats för att Hinke Bergegren hoppades att han genomatt låta publiken lösa medlemskap i en förening skulle kunna kringgå offentlighetsrekvisitet i 18 kap. 13 § SL. Elise Ottesen-Jensen, ofta kallad Ottar, skapade det blivande RFSU genom sina riksbekanta upplysningskampanjer under 1920-talet. Grunderna för hennes arbete lades emellertid av bl.a. Hinke Bergegren och Knut Wicksell. Lagerberg, 1992, s. 251 och Hackzell, 1986, s. 13.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=