195 6.1.4. Förargelseväckande beteende - sammanfattning och slutsatser För förargelseväckande beteende, vilket brott kunde begås genom allehanda gärningar som stört allmänhetens frid, stadgades i 11 kap. 15§ SL böter högst 100 kr. Lugn och ordning kunde störas genomsåväl högljudda rop och försvårad framkomlighet som genom offentligt tillkännagivande av en provokativ och avvikande åsikt. Lagrummets opreciserade brottsbeskrivning medförde därför att straffbudet ibland kom att nyttjas till skydd mot offentligen framförda socialistiska åsiktsyttringar. Av de tusentals personer somvarje år dömdes enligt 11 kap. 15 § SL torde dock endast ett fåtal ha åstadkommit förargelse genom offentliggörande av politiska åsikter. Att på grundval av lagrummets tillämpningsfrekvens avgöra i vilken mån dess yttrandefrihetsinskränkande effekt uppkom, ökade eller minskade under demokratiseringsprocessens slutskede är därför svårt. Brottskatalogen i 3 § TFF innefattade inget stadgande som på samma sätt som förargelseväckande beteende kunde fungera som ett subsidiärt åsiktsbrott. En viss inkongruens förelåg därför mellan yttranden som omfattades av tryckfrihetsförordningens regelsystem och yttranden som bedömdes efter den allmänna strafflagen. Såsomexempel på företeelser som av Högsta domstolen befanns konstituera enligt 11 kap. 15 § SL straffbara handlingar kan nämnas bärande av en fana med texten »Ned med tronen, altaret och penningpåsen» i ett socialistiskt demonstrationståg den 1 maj samt ett likaledes i ett demonstrationståg företaget utropande av »Leve republiken!». Straffbarhetsfrågan förefaller i dessa avgöranden, NJA 1909 s. 104 och NJA 1917 B239, ha avgjorts genom en bedömning av dels det sammanhang vari aktuellt yttrande framförts, dels åsiktsyttringens yttre form och ordval. I båda avgörandena bestämdes påföljden till det för brottstypen maximala straffet böter 100 kr, varför gärningarna tydligen inte ansågs ringa. År 1910 framhölls i en socialdemokratisk motion att det var ägnat att väcka betänkligheter att tillkännagivande av politiska åsikter ibland ansågs straffbart enligt 11 kap. 15 § SL. Detta spörsmål kom emellertid inte att uppmärksammas av lagstiftaren förrän i samband med 1940-talets strafflagsrevision. För att det tydligare skulle framgå att de gärningar som kriminaliserades i den reviderade strafflagens 11 kap. 11 § SL till sin beskaffenhet skulle vara sådana att de enligt allmänhetens uppfattning var förargelseväckande, ändrades lagtextens rekvisit omatt förargelse eljest kommits åstad år 1948 till att avse sådant offentligt beteende som »varit ägnat att väcka förargelse». I dag stadgas i 16 kap. 16 § BrB att den som för oljud på allmän plats, eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, skall dömas för förargelseväckande beteende till penningböter. Svea hovrätt anses i ett avgörande, SvJT 1964 rf s. 19, ha uttryckt att straffansvar enligt 16 kap. 16 § BrB inte kan
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=