194 främst att det numera endast är personer som offentliggör inopportuna, hos den s.k. allmänheten förargelseframkallande, åsikter som skulle kunna drabbas av straffstadgandet såsomen politisk yttrandefrihetsbegränsning.^'^ Eftersom det är främst, eller t.o.m. uteslutande, anhängare av politiska uppfattningar som omfattas av endast en minoritet, som är i behov av skydd för sin yttrandefrihet, framstår en sådan tolkning av straffbudets räckvidd som mindre lyckad. Emellertid anses Svea hovrätt i avgörandet SvJT 1964 rf s. 19 ha fastslagit att förargelseväckande beteende inte kan konstitueras endast genomoffentligt tillkännagivande av åsikter, även omdessa i och för sig varit ägnade att väcka allmän förargelse.Dessutomfår yttrandefriheten i Sverige begränsas endast under de förutsättningar somanges i 2 kap. 12 § och 13 § RF. Ur konstitutionell synpunkt förefaller det tämligen egendomligt att låta rättsväsendet i varje enskilt mål, vari åtal enligt 16 kap. 16 § BrB väckts för ett tillkännagivande av en åsikt, avgöra omde i 2 kap. 12 § och 13 § RF uppställda kraven på yttrandefrihetsinskränkningar är uppfyllda.Något brott som motsvarar förargelseväckande beteende finns inte upptaget i 1949 års tryckfrihetsförordning. Jfr Beckman o.a., 1990, s. 306 f.. Axberger, 1984, s. 76 och RH 1984:37. Risken för att 16 § 16 kap. BrB nyttjas till att inskränka en politisk minoritets yttrandefrihet torde, om man önskar behålla brottstypen, kunna undanröjas omhandlingar vilka bestått av åsiktsyttringar för straffbarhet anses fordra direkt uppsåt, dvs. medveten avsikt att väcka förargelse. Ett sådant krav på direkt uppsåt skulle innebära ett efterliknande av den gärningsbeskrivningskonstruktion somanvänts vid 1970 års avkriminalisering av ringa uppvigling. Såsom ringa fall skall ju i allmänhet räknas bl.a. yttranden som inte föranletts av ett önskemål att uppvigla utan åsyftat att på ett slagkraftigt och effektfullt sätt uttrycka en åsikt i en viss fråga. Hovrätten uttalade i detta mål att åklagaren inte lagt den tilltalade till last annat än att han vid en demonstration, som skett bland annat till förmån för vissa politiska strävanden i annat land, burit en ballong, på vilken anbragts slagord som givit uttryck för en mot dessa strävanden av\'ikande ståndpunkt. Vad som sålunda lagts den tilltalade till last innefattade enligt hovrätten inte förargelseväckande beteende, varför åtalet lämnades utan bifall. Avgörandet har ansetts innebära ett konstaterande av att man inte kan fällas till ansvar enligt 16 kap. 16 § BrB uteslutande på den grund att man demonstrerat idéer somvarit ägnade att väcka förargelse. Sundberg-Weitman, 1981, s. 120, och Strahl i SvJT 1967, s. 412. Bakgrunden till det aktuella målet var att några personer under ett anförande som var ägnat frigörelsesträvandena i Algeriet ställt sig invid talarstolen med ballonger, på vilka texten »Algérie fran(,'aise» anbragts. JfrJareborg, 1986, s. 152. Att fälla någon till ansvar enligt 16 kap. 16 § BrB för befattning med tryckt plakat eller flygblad, annat än omdet verkligen är själva sättet för befattningstagandet och inte skriftens innehåll somvarit ägnad att väcka förargelse, är i dag således grundlagsstridigt. SOU 1947:60 s. 108, Sundbcrg-Weitman, 1981, s. 75 ff.. Axberger, 1984, s. 76 f. och Jareborg, 1986, s. 247. Ett uttryckligt frångående av Svea hovrätts ställningstagande i avgörandet SvJT 1964 rf s. 19 skulle uppenbarligen skapa en märklig inkongruens mellan muntliga yttranden och sådana yttranden som framförs i tryckt skrift.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=