193 dess vådlighet. Man vet icke längre riktigt, vad det cär som man vill komma åt».3> Alvar Nelsons tankegång kan enligt min uppfattning ifrågasättas. Med en åsikt avses normalt en mening, dvs. ett sätt att betrakta och bedöma någonting.^2 Att ett yttrande i och för sig har en faktisk innebörd av ena eller andra arten torde inte alltid innebära att det är en åsikt somförmedlas. Omnågon för att åstadkomma uppståndelse i en fullsatt teatersalong ropar att elden är lös består ropet av vissa, i detta fall felaktiga, sakuppgifter. Att ropet innefattar viss information kan emellertid inte rimligtvis medföra att fråga är om ett tillkännagivande av en åsikt. Möjligen finns det skäl att anta att den somropar hyser den åsikten att det roar honom att iaktta människors beteende då någonting oväntat inträffar. Det är emellertid inte detta budskap som hans rop förmedlar. Den utformning som brottsbeskrivningen av förargelseväckande beteende gavs år 1948 överfördes år 1965 i huvudsak oförändrad till 16 kap. 16 § BrB. I denna paragraf stadgas i dag att den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt somär ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, skall dömas för förargelseväckande beteende till penningböter. Skillnaden mellan stadgandet i 16 kap. 16 § BrB och lagtextens ordalydelse i 11 kap. 15 § SL består, vad avser eventuell tillämpning på åsiktsförbrytelser, endast av det år 1948 införda kravet på att ett meddelande för att vara brottsligt skall ha varit ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, under det att det tidigare endast krävdes att förargelse kommits åstad. Resultatet av 1948 års ändring är sålunda Nelson, 1950, s. 332. Alvar Nelson anför även att det enligt hans mening inte kan vara rimligt att bruka stadgandet beträffande förargelseväckande beteende mot åsiktsyttringar som »äro ägnade att hos andra väcka föreställningar i politiska, religiösa, etiska, vetenskapliga eller sociala frågor eller frågor av enskilt intresse. I dessa hänseenden torde det böra anses, att de övriga stadgandena i samma kapitel slutgiltigt reglera gränsen mellan tillåtna och otillåtna yttranefen». Nelson, 1950, s. 333. Enligt min uppfattning återstår det få åsiktsyttringar att bruka stadgandet mot, omde uppräknade ämnesområdena utesluts från tillämpningsområdet. Alvar Nelsons synpunkter förefaller därför kunna tolkas som en rekommendation till lagstiftaren av upphäva det berörda straffbudet. Jfr Palmer, 1986, s. 754. Visserligen är t.ex. frågan omhuruvida en viss bild eller berättelse utgör barnpornografi samt huruvida företeelser av denna art skall tillåtas olösligen förknippad med de enskilda individernas åsikter i ämnet. Sådana bilders eller berättelsers innehåll kan enligt min mening dock inte anses i sig förmedla åsikter i denna fråga. En stor del av de bild- och informationsföretcclscr som numera i kommersiellt underhållningssyfte kommuniceras genom t.ex. datanät torde, även om beskaffenheten av det som förmedlas väcker åsikter, sakna inslag av åsiktsförmedling. Att förmedling av uppgifter eller känslostämningar skulle vara olösligen förknippad med meddelarens tillkännagivna eller underförstådda åsikter kan därför vara riktigt, endast under förutsättning att begreppet »åsikt» ges en betydligt vidare innebörd än i ordinärt språkbruk. Däremot synes det vara ofrånkomligt att rekvisitet »förargelseväckande» står i visst samband med omgivningens åsikter. Eör att straffbarhet skall inträda torde ju fordras att en företeelse varit ägnad att framkalla åsikten att fråga är omett störande beteende. 14
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=