192 Johan Thyréns under 1930-talet framlagda utkast till brott mot allmän ordning innefattade inte något stadgande som motsvarade 11 kap. 15 § SL. Anledningen därtill var troligen att Johan Thyrén ansåg att det vid en korrekt utformning av övriga straffbud inte förelåg något behov av ett stadgande mot förargelseväckande beteende.^^ Trots att de inskränkningar i åsiktsfriheten som 11 kap. 15 § SL kunde åstadkomma uppmärksammades redan på 1910talet, komlagrummet att i detta hänseende kvarstå i 1864 års utformning till efter Andra världskriget.I samband med 1940-talets strafflagsrevision anförde Straffrättskommittén att det i rättstillämpningen ibland förelegat svårbedömda frågor omhuruvida stadgandet i 11 kap. 15 § SL var tillämpligt på meningsyttringar av politisk eller social natur. För att stävja att en handling ansågs förargelseväckande så snart det var möjligt att uppbringa någon somkunde intyga att han känt förargelse till följd av företeelsen, ändrades lagtextens rekvisit »kommer eljest förargelse åstad» av kommittén till att avse sådant offentligt beteende som varit »ägnat att väcka förargelse». Därigenom avsågs att framhäva att de gärningar somkriminaliserades i den reviderade strafflagens 11 kap. 11 § till sin beskaffenhet skulle vara sådana att de enligt allmänhetens uppfattning var förargelseväckande. Kommittén anförde att uppfattningen växlar om vad som i sociala och politiska frågor anses somförargelseväckande och betonade att dess förslag intog den ståndpunkten »att förargelseväckande beteende icke får fattas som en åsiktsförbrytelse».-^ Alvar Nelson har kritiserat Straffrättskommitténs nyss citerade uppfattning, somenligt honominnebär att man »å ena sidan (synes) mena, att åsikten omvad som är förargelseväckande växlar, men å andra sidan (förefaller) anse den icke kunna växla därhän, att framställandet av förargelseväckande åsikter skulle kunna bliva förargelseväckande».Denna uppfattning är enligt Alvar Nelson ett misstag, eftersom man inte har beaktat att »nästan alla angrepp på den allmänna ordningen, som ej ske med våldsamma medel, verka störande, därför att genomförmedlingen av uppgifter eller känslostämningar det allmänna lugnet störes. Förmedlingen av dessa uppgifter eller känslostämningar förknippas i allmänhet olösligen med meddelarens tillkännagivna eller underförstådda åsikt i ämnet. Ur denna synpunkt är brottstypen förargelseväckande beteende kriminalisation av åsiktsförbrytelser förövade offentligen. Dess väsentliga betydelse är, att den supplerar andra brottstyper innefattande preciserade missbruk av yttrandefriheten. Just däri ligger emellertid Se översikt rörande gällande rätt, Johan Thyréns förslag och Straffrättskommitténs förslag i bilaga i SOU 1944:69 s. 450 ff. samt Nelson, 1950, s. 330. Jfr dock SOU 1944:69, s. 235. Detta förhållande är inte förvånande, eftersom rättsväsendet sedan SAP under 1920-talet kommit i regeringsposition troligen endast sällan betraktade socialistiska åskådningar som i sig förargelseväckande. Under mellankrigsåren torde således ingen av riksdagens politiska grupperingar ha haft något intresse av att verka för att 11 kap. 15 § SL ändrades. SOU 1944:69 s. 235 f. 30 Nelson, 1950, s. 332.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=