RB 55

191 förargelse uppstått utan snarare ordvalet och de förhållanden under vilka meddelandet framförts. Av Overståthållarämbetets motivering framgår att det var informationsförmedlingens yttre formsomansågs ha varit av beskaffenhet att väcka synnerlig förargelse. Skäl saknas att anta annat än att denna uppfattning delades av Svea hovrätt och Högsta domstolen. Av de två skiljaktiga hovrättsledamöternas dissenser kan utläsas att dessa önskade frikänna Carl Lindhagen i huvudsak eftersomyttrandets lydelse varit till formen oklanderligt och inte i och för sig förargelseväckande. Att samtliga instanser bestämde bötesbeloppet till maximistraffet för den aktuella brottstypen visar att gärningen inte ansågs ringa. 6.1.3. Förändringar av lagstiftningen När den socialdemokratiska riksdagsgruppen år 1910, i skuggan av arbetarnas nederlag i storstrejken, motionsvis hemställde att Åkarps- respektive munkorgslagstiftningen skulle förändras,-^ fann man sig föranledd att även kommentera det sätt på vilket brottstypen förargelseväckande beteende ibland tillämpats i den sociala strid mellan under- och överklass, somstorstrejken enligt socialdemokraterna utgjort. Motionärerna uttalade att man önskade »fästa uppmärksamhet på, att rättsskipningens partitagande under den stora arbetskonflikten yttrat sig uti en tillämpning af 11 kap. 15 § strafflagen på sådana fall, där man icke med bästa vilja i världen tilltrott sig kunna påkalla tillämpning af Åkarpslagen. Man kan säga, att vi här fått något, somskulle kunna kallas lilla Åkarpslagen. Lagens stadgande om’förargelseväckande beteende’ har kommit till vidsträckt användning jämväl då strejkande arbetare, utan att ens det minsta sken af våld eller hot förelegat, endast genomett tillkännagifvande af sin opinionväckt förargelse hos ’arbetsvilliga’, hos deras beskyddare hos öfverklassen eller hos myndigheterna». Någon hemställan att den aktuella strafflagsparagrafen skulle ändras framfördes inte utan motionärerna nöjde sig med att uttala sitt missnöje med att företeelser sominneburit uteslutande ett tillkännagivande av en åsikt ansetts vara straffbara enligt 11 kap. 15 § SL. I motionen angavs som exempel på felaktig rättstillämpning att det förmenats vara förargelseväckande beteende att spotta på gatan, då en strejkbrytare passerade samt att på allmän plats fälla yttranden med innebörd att arbetsvilliga »voro idioter somarbetade och icke värda att lefva». Motionärerna ansåg det uppenbart »att den ’förargelse’, som i dessa fall ifrågakommit varit betingad af sociala och icke af etiska skäl, och det är anmärkningsvärt, att domstolarna icke aktat nödigt att skilja mellan dessa tvenne fall, af hvilka straff endast i det senare bör få ifrågakomma».26 Sc avsnitt 5.4.1, 7.2.1 och 8.4. Mot. AK 1910: 146 s. 9 f.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=